Saxat från NE.se
I Sverige odlades potatis som trädgårdsväxt under 1600-talet. Jonas Alströmer har ofta utpekats som den som introducerade potatisen i Sverige, men hans odlingar (som startade 1724) var varken först eller särskilt betydelsefulla. Däremot var han den som spred det från engelskan inlånade ordet potatoes (vilket ersatte benämningar som "tartuffler" och "jordäpplen"; jfr senare dialektala namn som "pantofflor" och "pärer"). Genombrottet för potatisodlingen inträffade i hela landet under perioden 1800–20, då odlingen flyttade ut på åkrarna. Bland orsakerna finns flera ännu inte undersökta aspekter. En är den roll förvaringen spelade. Potatis krävde större utrymme än säd. Stukor (täckt hög med potatis för vinterförvaring utomhus) och potatiskällare måste byggas som skydd mot kölden. Potatisen måste också passas in i växtföljden.
En föreställning är att potatisens genombrott hörde samman med brännvinsbränningen, men det är endast delvis korrekt. Till en början användes potatis främst för egenkonsumtion som mat, bl.a. kokt och i bröd. Problem uppstod vid överskottsproduktion, eftersom potatisen är både skrymmande och känslig för transporter. Därför blev det viktigt för avsaluproduktionen att potatisen kunde förädlas till brännvin. Men detta samband försvagades med tiden. När husbehovsbränningen inskränktes och förbjöds i slutet av 1850-talet förutspåddes en nedgång i potatisodlingen, men i stället fortsatte den att öka; potatis hade blivit en bas i husmanskosten. För 1800-talets befolkningsökning var potatisen viktig. Potatis ger, avseende såväl energi som protein, mer än dubbelt så hög avkastning per arealenhet som spannmål, men potatisodling kräver också mer arbete.
http://www.ne.se/lang/potatis
Greven