av Matti » 19 juli 2008, 11:52
Jag har jobbat som guide på flera levande museer, under varma sommardagar. Jag har slitit i både ylle och linne. Men jag har också tagit till mig av sådant jag hört från folk som kommer söderifrån, om hur snabba vi nordbor är på att slänga av oss paltorna och exponera oss på sommaren. De klär ut värmen! Och det är faktist bättre med tanke på att man bränns av solen och dylikt.
Färgat linne finns belägg för, I rika gravar! Blått är det jag känner till. Det går att färga linne MEN även med moderna färger så bleks det markant! Speciellt om man jobbar hårt och svettas. Jag har fortfarande kvar min första gröna härk till linneskjorta, som jag slaktade på kilar och gjorde till en gammal fintunika som min wreeca släpat upp från Mindre Asien.
Om man studerar det eminenta living history och re-enactment sällskapet Comitatus kit guide, så påpekar det att linne är svårare att få en beständig färg på, och därmed bör kanske färgat linne betraktas som en lite lyxig vara.
Vad gäller att gå och svettas i ylle. Tja, det har jag gjort en hel del, och det som skrämmer folk idag är ett man blir svettig på kroppen och därmed luktar svett sedan.
Herredumilde! Som om man inte gjorde det förr! Det är vi med våra försök att föra över vårt moderna "luktfria" samhälle på forntiden som gör att vi förfasar oss för detta. Men en oblekt eller blekt linnaskjorta/särk under, så är det inte så farligt tycker jag. Som en tidigare talare så sprang jag i långärmat hela sommaren under lumpen, och faktum är att jag fortfarande föredrar så heltäckande klädsel som möjligt på sommaren. Det finns tunna, fina ylletyger som är perfekta för detta.
Skall man förställa vanligt hårt arbetande folk, så är en redig ofärgad yllesärk inte fel! Men att göra finkläder i linne, nä.
Jag vill bara citera Konungs skuggja från 1247, "Det passar inte fint folk att visa att de bär linne!".
Under stridsdagarna på Eketorp bar jag, den sturiga wreccan och veteranen från romerska/byzantinska hären och gentlemännen och damen från Angermannagillet linne innerst och ylle ytterst. Min smutsvita ylletunika är gjort av en vit armefilt, och inte i svalaste laget, men det gick. Dessutom känner man sig mer hmm... gritty.
"It´s easier to act the part if you look the part" som det står i Comitatus text.
Något som också fick mig att gå ifrån vikingeriet var just att det inte var det historiska som var det viktiga. De vikingar man drömde om och hos en del idealiserade, var viktigare än historiens vikingar. Som Nybjörn så träffande beskrivit det så är vikingeriet i mångt och mycket scouting för vuxna. Som hemvärnsman så får jag min dos av det på annat håll. Skall jag ut och scouta i min folkvandringsstas, medeltidsstas eller 1600-tals stas, så är jag intresserad av att "scouta" på de vilkor som gällde då, som mina förfädrer och förmödrar kan ha upplevt det.
Vad jag finner obekvämt är inte relevant, såvida det inte kan vara en tydlig indikation på att något görs fel.
Men ofta har denna känsla av att något är obekvämt mer att göra med vårt moderna ideal av att inte svettas, inte för att vi utsöndrar vätska, utan för att vi luktar och då kan ju folk tycka vi är äckliga (o ve och fasa!). Jag struntar i det. Kan vara för att jag är en sturig poika från Tornedalen som vuxit upp Norrbottens kustland. En sturig glesbygdsbo som vet att man springer man i skogen bararmad och barbent så river man sig på buskar och snår, speciellt om jag skall fram till skogsbäcken och fiska, eller snoka runt efter hjortron.
Och detta är INNAN jag ens börjar ta hänsyn till mygg och knott och shviddon som gör sitt bästa för att bita mig och som skrattar hjärtligt åt bomullstyg. Långärmat linne är det minsta jag kan tänka mig på överkroppen, och på benen vill jag nog ha redigare än så! Buskar river.
Många moderna bönder kastar även skjortan i värmen, MEN få jobbar i annat en tämligen kraftiga byxor och skor.
På Eketorp drillade jag barn och stred mot bistra Angermän i mina linnelångbyxor med benlindor. Jag är ju en fattig wreeca, som går från bygd till bygd och erbjuder mina kunskaper och mitt stål till den som vill betala för tillfället. Bling är något som jag inte har råd med, såvida det inte tillfaller mig i strid eller som betalning för gjord tjänst. Men jag trampade runt i heltäckande klädsel, lädermössa, och ibland med linneskjorta, ylletunika och thoracomachus i ylle och linne ovanpå det. Man dricker vatten och håller sig i skuggan när det blir för varmt.
Visst behöver vi sol i Norden, men vårt moderna vilda sollapande är inte historiskt, och direkt skadligt. Och svett. Ja, tänk på av Napoleon skrev i ett brev till Josephine:
"Tvätta dig inte!"
Visst tvättade man sig, men en helkroppstvagning gång i veckan var renlighet enligt många normer
i historien. Fram tills idag.
Att detta sedan spiller över i diverse hobbies, tja, det är väl begripligt.
Sedan så är många gånger vikingeriet flera gånger ett alternativt SKA och inte ett living history.
Alla vill ha bling, alla vill vara fin. Men jag minns än idag med varmt hjärta den barfota karln, i sliten kjortel borti husbonn och slitna linnebyxor, och som glatt förklarade att han minsann siktade på att vara en träl och nog gestaltade han en träl! Så hade vi många roliga sångsessioner.
Att pimpa och blinga för mig är faktist mer att få min dräkt att vara riktigt använd. Att se ut som en "vanlig" medelperson ur historien. Visserligen en krigare för folkvandringstiden, men inte de där huskarlarna vars hövdingar klär i granna kläder, utan en kringvandrande wrecca, en herrelös och därmed ärelös krigare, som alla ser snett på men som bär värdefulla kunskaper från krigen i södern. Hans få plagg är slitna, byxorna lappade och ha strävar mest efter att få tag på ett par bättre benkläder för vintern.
Men det är blingens bling i mina ögon. Att ha en dräkt som blir som ett andra skinn, i vilken du känner dig hemma och borta med tiden. Så någon modern viking vill jag inte bli. Jag gör det jag gör för att jag vill försöka förstå eller få en så god känsla jag kan för hur det kan ha var förr. Och för att jag vet att när folk ser en så tror det att man verkligen gör sitt bästa att vara historiskt totalt riktig.
Dessutom är jag allergiskt mot allt pittoreskt... Och ibland blir det mycket pittoreskt på marknader.
Jag tror att orsaken att det kommer mer och mer event där living history folk samlas för sin egen skull är just det ökade inslaget av avkall på modern bekvämlighet på marknader och mer "fria" tillställningar. Så känns det i varje fall.
Men jag vet att man måste börja någonstans, och jag skäms än idag för mina illa dolda svarta lågskor på 1600-tals event. Men jag har nog lagt ned mer av mitt väldigt magra krut på just dräkten och de personliga tillhörigheterna, än på smycken och vapen. Men klarar sig bra med seax/messer, spjut och sköld. Och trots mager ekonomi så har jag nu i det närmaste tre kompletta dräktuppsättningar för 400-500-talet, 1250-1325 och tidigt 1600-tal, 6 år efter att vi gick med i fotfänikan.