Välkomna - eller...?

[Lasse C]

Det här är en liten fundering i kringkanten på medeltideriet/reenactandet/etc. Flera föreningar har problem med medlemssiffrorna, har jag förstått. Själv hjälper jag inte upp siffrorna, jag har bestämt mig för att lägga det aktiva utövandet på hyllan tills vidare. (Vilket betyder precis det: det aktiva utövandet ligger nere i väntan på om/när jag får lust igen. Jag har gjort mig av med mina medeltidskläder, eftersom jag känner att <i><b>om</b></i> jag återupptar det igen kommer jag att vilja ha en annan utrustning. Detta som en fotnot)

När medlemssiffrorna för en sammanslutning, oavsett vilken, sviktar anser jag att det finns en direkt koppling till medlemmarnas engagemang. Sviktar medlemssiffrorna beror det – enligt mitt synsätt – på att engagemanget sviktar. Det kan i sin tur bero på två saker: Antingen fyller sammanslutningen inget behov längre (med det stora historieintresse som anses finnas i dag kan vi förmodligen avskriva den teorin?), eller så tycker folk inte det är roligt att vara med i föreningen.

Varför drar sig folk bort från en förening? (Bortsett från ren slöhet, men det är ju också ett utslag av bristande engagemang)

Det här är ett återkommande problem för många. Ganska ofta beror det, vill jag påstå, på att många föreningar är alldeles för dåliga på att ”dra med” nykomlingar. Visst, man talar om det och inte sällan tycker man att man gör mycket för att få med nykomlingar – men när det kommer till att rent praktiskt ”släppa in” dem i gemenskapen är man sämre. Det finns i en del föreningar människor som är lysande på det här, som har en enorm blick för vilka som är nya och om de verkar hamna utanför – de människorna är värda sin vikt i guld. Men, i många föreningar bildas något slags ”kärna”, en inre krets som är starkt tongivande och verksamheten blir lite av deras lekstuga. Övriga, och i synnerhet nykomlingar, bildar mest något slags kuliss för deras övningar. (Till saken hör ju att den inre kretsen sällan eller aldrig upplever det så, eller som att de stänger ute någon) Det här är ett fenomen som jag dessvärre sett i flera sammanhang, ibland har det drabbat mig, ibland andra.

Det finns också problemet när tyngdpunkten i den faktiska verksamheten inte ligger där det ser ut som utifrån. Då kan folk bli besvikna. Min egen upplevelse när jag började komma in i medeltidskretsarna var att det kändes som en väldig tonvikt på festande – en tonvikt jag (som den sura gubbe jag är[;)]) upplevde som mer än bara en aning enahanda.

Vad jag vill med denna lite gnälliga och lätt svamliga utläggning är att väcka en diskussion om hur ”man/vi” inom ”medeltideriet” tar vara på nykomlingar. Tas de aktivt emot av folk som verkligen tycker det är roligt när det kommer nya, eller får de ”slå sig in” i gemenskapen? Stöttar ”man/vi” deras ansträngningar eller måste de ”kvala in” för att få räknas? Är nykomlingar välkomna, eller vill ”man/vi” helst fortsätta leka med våra gamla kompisar?

Märk väl: Jag talar inte om hur man önskar att det vore, utan hur det faktiskt och i praktiken är.


LC

[olafR]

Huvudet på spiken, igen Lasse

I Uma, där jag är mest aktiv, har vi försökt att aktivera nybörjare, genom att bjuda in till en speciell träff, med hantverk och en liten fest. Där de gamla uvarna finns med för att bistå och hjälpa dem med sina första staplande steg i föreningen.

Ett annat knep för att få de som inte syns till så ofta är att ta kontakt med dem och prata lite, det kan göra underverk.

Men även de som har varit med länge i en förening måste få sina önskemål uppfyllda, det kan kännas jobbigt för vissa att träff efter träff bara sitta och bistå nybörjare och inte kunna vidareutveckla sitt eget intresse. Därför försöker vi ha olika nivåer på våra träffar och event, just för att alla skall kunna få sitt.

[Lasse C]

Låter som goda initiativ, OlafR!
Jag tror du snuddar vid en viktig punkt här: Hur ser man till att "alla kan få sitt"? Svårt.

Nybörjarna behöver vårdas, samtidigt som uvarna kan tröttna på att vara "barnvakter". (Somliga tycker ju å andra sidan faktiskt att det är <i>kul</i> att instruera nybörjare!)

Initiativet med en nybörjarträff låter lysande - och om ni har så många nykomlingar att det finns underlag för en särskild träff är ni att gratulera - men det gäller ju också att de inte lämnas att klara sig själva efter det. Som jag var inne på så är det här inte enkelt, och jag har inga enkla svar. Däremot tycker jag det finns anledning att diskutera det, som sagt.

Jag har i andra sammanhang mött föreningar som har ett faddersystem för nya medlemmar: Några väl etablerade medlemmar som har särskild uppsikt över en eller ett par nykomlingar var till de blir så pass varma i kläderna att de blir självgående.

LC

[Daniel G]

I Styringheim har vi haft som regel att nybörjare är välkomna på ett par event först innan de blir medlemmar. Detta så att de ska se hur det går till innan de bestämmer sig. Sedan har vi också försökt att med jämna mellanrum, ca en gång per år, hålla en introduktionskurs i "SCA-kunskap" om föreningens historia, verksamheter, aktiviteter och regler. Sen har det för det mesta skett ganska naturligt att nybörjare "tas om hand" av de mer erfarna.

"Men, i många föreningar bildas något slags ”kärna”, en inre krets som är starkt tongivande och verksamheten blir lite av deras lekstuga. Övriga, och i synnerhet nykomlingar, bildar mest något slags kuliss för deras övningar. (Till saken hör ju att den inre kretsen sällan eller aldrig upplever det så, eller som att de stänger ute någon) Det här är ett fenomen som jag dessvärre sett i flera sammanhang, ibland har det drabbat mig, ibland andra."

Detta är en situation som jag också känner igen från många olika sammanhang. Och även om det inte behöver fungera så inom ramen för föreningens aktiviteter så märks det oftast tydligast när medlemmarna också umgås mycket utanför föreningen. Det är där det är svårast att 'komma in' som nybörjare.

En annan svårighet är hur nybörjares idéer och önskemål om verksamheten bemöts.Om det finns en kärna som har byggt upp föreningen och verksamheten under lång tid och ser den som sitt skötebarn kan det bli konflikter när nyare medlemmar vill förändra (eller förbättra). Att konstatera att "det där har vi prövat och det fungerar inte därför att-" är ett mycket bättre svar än "så kan vi inte göra för så har vi aldrig gjort förut" vilket tyvärr förekommer alltför ofta.

[Torgrim]

Angående att förlora medlemmar så känner iaf jag att föreningar ganska ofta tappar medlemmar för att föreningen redan tappat medlemmar (om ni förstår hur jag menar). Folks vänner i föreningen kanske försvinner genom flyttar eller för lite tid. Kan ju gälla både vänner som man har utanför föreningen (mest troligt) och folk man delar gemensamma föreningsaktivetetsintressen med t.ex fighting, hantverk o.dyl.
Detta gör ju att de som stannar kvar kanske inte heller orkar engagera sig så mycket för att få in nya i föreningen utan kanske ägnar sig nästan bara åt sitt reenactment intresse och glömmer bort/skjuter åt sidan sitt föreningsintresse. Alla reagerar ju givetvis inte så men jag tror att det är fler än vad man först tänker sig.

[Visminna]

Många gånger har jag upplevt det som att folk är lite "trötta" på föreningsformen. Man "måste" en massa saker, ekonomi ska skötas, man måste göra vissa saker för att få bidrag, man ska sköta medlemsavgifter och utskick, styrelse ska väljas (som man riskerar att hamna i oavsett om man är intresserad eller ej eftersom det saknas folk). Det behöver ofta finnas någon ansvarig till aktiviteterna och samma person som en gång tagit på sig en ansvarsroll hamnar ofta där igen och blir överbelastad. Jag har funderat ganska mycket på det den sista tiden (pga att flera föreningar jag har varit/är med i har dessa problem)att man kanske borde försöka hitta en annan form än en förening för att förnya på något sätt. För att ta vårt eget gäng (Månskära familjen) som exempel så har vi alla ett intresse för medeltid i olika tappningar (sy kläder och tält, smide m.fl. hanverk, hur folk levde osv)-det är det som är den gemensamma nämnaren. Vi har inga fastlagda arrangemang eller gemensam ekonomi/styrelse utan den som vill hitta på något drar igång det. Vill vi träffas och sy tillsammans, anordna ett medeltida midsommarfirande eller en hantverkshelg så ringer vi runt eller lägger ut förslaget på hemsidan. Detta innebär att finns det ett intresse (vilket det väldigt ofta gör) så händer det saker och vissa perioder när annat i livet är viktigare så blir det lite lugnare på Månskära-fronten. Det enda "fasta" är att vi träffas på MTV -alla som kan. Det är en ganska lös form att hitta på saker gemensamt i men den fungerar förvånansvärt bra. Det som också förvånant mig är att vi har växt. Från att vara en handfull intresserade personer så har vi utökats till att nu vara kring 20-25 stycken spridda över landet. I och med den lösa formen och den öppna stämningen så är de flesta personer välkomna (vilket betyder -så länge man kan bete sig som folk). Nu säger jag inte att det här är det ultimata sättet heller men det var bara ett exempel på att det verkar som att många tycker bättre om denna lösa form av gemenskap än den fasta formen i en förening. Hittills har vi inte heller haft några större problem med att nya personer inte känt sig välkomna (förutom i ett fall vilket mycket berodde på missförstånd och är på väg att lösas). Nåja, det var väl inte lösningen på världsaltets stora gåtor men i alla fall en liten fundering kring varför föreningar tappar folk.