När slutade allmogen att vara "krigare"?

[Djingis Khan]

<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by Anna-Carin</i>

Minns du bössägarens ålder? Bouppteckningarna är väl allra mest rättvisande (statistiskt sett) om man tittar på folk som plötsligt gått bort mitt i livet. En åldring på undantag kanske redan hade gett bössan till barnen. Jag tänker mig, att om bössor inte var jättevanliga, så hade man desto större skäl att i tid lämna vidare dem till någon som verkligen kunde få användning för dem.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">

Ja helt omöjligt är det inte, den här ägaren var 29 år då han dog 1868. Men annars verkar jakten inte ha haft särskilt stor betydelse i större delen av landet, även i skogiga och villebrådsrika regioner som t.ex. Dalarna betraktades jakt fram till 1900-talet som en ganska ovanlig bisyssla. Så jag undrar hur många som verkligen hade behov av bössor...?

[Matti]

Det beror på. Underskatta inte antalet bössor bland allmogen. Jag skulle säga att i norr fanns det nog en per hushåll. Och armborsten försvann inte förrän på 1800-talet.
Dessutom är dalarna en mer utpräglad jordbruksbygd än norrut liggande områden.
Norr om Dalälven, speciellt i Norrland inland, men även i Norr och Västerbottens kusttrakter var jakten mycket viktig. Ju längre norrut man kom, dessto mer blandhushållning blev det. Precis som idag fick folk vara lite av tusenkonstnärer för att överleva. Så bössor och armborst blev viktiga och dyrbara ägodelar. I det avseendet har Dalarna nog mer gemensamt med södra Sverige än med Norrland, speciellt Norra Norrland.
Även min morfar, som annars inte jagade speciellt mycket, hade ett salongsgevär för ihändelseav. Ekorrskinn och mårdskinn gav bra betalt. Dessutom hade han i sin tur ärvt ett gammalt Remington armégevär från sin far, som morfar lät plugga. Min lillebror vårdar nu den klenoden.

Jag förstår att Norrland kanske inte är det ni riktig menar i denna diskussion, men jag vill bara påpeka skillnaden mellan norr och söder. Kom man norr om de "gamla" landskapen, och speciellt in i det glesbefolkade inlanden, var bössan en viktig ägodel. Därför kunde också Norrbottensbönderna utgöra ett tillräckligt stort hot för att förmå en rysk avdelning att låta bli en kyrka som Lule Gammelstads, som var en rik kyrka. Dessutom visar piteböndernas lyckade bakhåll att det fanns mer än tillräckligt med bössor och amrborst får att slå en fiendetrupp med endast överraskning och eldkraft.
Om vi läser om gränsbygder, som de i Småland mot Skåne, så finns det i beskrivningarna därfifrån från 1600-talet, tydligen gott om bössor. Detta var trots allt en gammal gränstrakt, där bönderna på bägge sidor var de som fick ta första stöten i krig, samt områden där stigmän och fredlösa var vanliga. När jag läste en redogörelse för en vådaskjutning, i samband med krigen på 1600-talet, där två grupper av boende sprang på varandra och trodde att bägge var snapphanarna, slutade det illa och en liten flicka dog innan situationen klarnade. Av allt att döma fanns det bössor i det närmaste för varje vuxen man i vissa områden.

Går vi sedan till Finland, så var hela östra Finland en gränstrakt, där man genom århundraden hade fått förlita sig på lokala uppbåd och en liten professionell styrka som första skydd mot ryska anfall. Det var också finska bönder som återgav Gustav Vasa lite av tilltron på bönderna, när några hundra finska bönder med armborst och en liten trupp yrkessoldater på lite över hundra man slog en flera tusen man stark rysk styrka på flykten med svåra förluster i vad som närmast kan liknas vid ett "motti" angrep. På skidor angrepp bönderna flankerna med träffsäker armborsteld och snabba förflyttningar medan yrkessoldaterna bemannade en vägspärr och sköt för allt vad tygen höll.

Så böndernas stridsduglighet och vapenbestånd berodde nog mycket på var i landet de fanns. Ju längre bort från Stockholm man kom, dessto mer tvingades bönderna förlita sig på sig själva och egna vapen för att freda sig. Och i Finland användes bondekompanier som gerillaförband i ryska arméns rygg 1808-1809, och i ett krig då många svenska planer slog slint, och Sveriges starkaste fästning kapitulerade utan strid, så var dessa tämligen okända bondekrigares insatser en av då få planer som verkligen fungerade och ställde till med svåra problem för den ryska invasionsarmén.

[Djingis Khan]

På tal om armborst och beväpnad allmogen, fick jag nyss reda på att en av mina förfäder, som var länsman i Orsa under 1600-talets första hälft, år 1655 fick betala 40 daler i böter för skadegörelse, eftersom han hade "satt pilar på åtskilliga träd på stora allmennes skogen". Ganska rolig historia, men också intressant att se att armbort (jag utgår från att det var med armborst och inte båge) verkar ha förekommit även i mellersta Sverige under 1600-talets mitt. Har vi fler belägg för sen användning av armborst i Sverige, samerna i Norrlands inland undantagna?

[Lord_Nelle]

Jag tror att armborstet användes längre än många tror. Eldvapnep blev till exempel inte effektivt som jaktvapen förrän flitlåset slutade användas. "Gubbarna i norr" berättar mången historia om "Den stora tjuren som kom undan" för att den hörde flintan slå i stålet innan skottet brann av. Så vi talat 1800-tal. Det berättas då att armborstet var tystare.
En annan intressant detalj är att i en av de tidiga utgåvorna av August och Lotta. (När original tecknaren än var i livet) så jagar August med armborst.

[Matti]

Ja, armborstet levde nog längre i norr än vad man kan tänka sig. Tyst, god precision och slagkraft. Dessutom kunde ett armborst skjuta klumppilar som lämpade sig för att skjuta mård och ekorre så att inte det värdefulla skinnet skadades. Gör om det med en bössa!

[Djingis Khan]

I och för sig har jag sett fotografier tagna i Halland av Severin Nilsson från 1800-talets slut där barn leker med små armborst. Nu är det ju leksaker snarare än riktiga vapen, men kanske ett minne från en inte alltför avlägsen tid då man använde armborstet till jakt

[Martin A]

Med tanke på att armborstet finns kvar som leksak än idag, förhållandevis vanligt tom, så verkar det lite löst att anta att armborst skulle ha använts in på 1800-talet bara för att barn lekte med dem då också? Men visst, då var ju jakt med armborst åtminstone inte förbjudna, så möjligheten finns väl.

[Eric Hejdström]

""Gubbarna i norr" berättar mången historia om "Den stora tjuren som kom undan" för att den hörde flintan slå i stålet innan skottet brann av."

Fast jag skulle nog vilja påstå att det smäller ganska duktigt om ett lite kraftigare armborst när man skjuter med det också. Den fördröjning som sker när man skjuter med flintlås är ganska obetydlig om det är ett bra lås. Och vaddå "inte effektivt som jaktvapen" förrän man förjade använda sig av andra lås än flintlås?. Slaglås är enklare att handha och inte lika känsliga för fukt men det som gör skillnaden är snarare pipans räffling och vad man har för kulor snarare än att det är ett flintlås. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att det var betydligt billigare för allmogen att skaffa sig ett armborst än en bössa. Vare sig bössan eller krut var nog helt billigt om man jämför med pilspetsar som nästan vilken smed som helst skulle kunna göra...

[Lord_Nelle]

Jag var på en föreläsning om älgjakt. Det var där jag fick höra det. Tydligen så var fördröjningen tillräckligt stor vid användningen av ett flintlås så att bytet hade tid att hinna undan. Därav det faktum att man helst jagade med grop eller med skidor.

[Eric Hejdström]

Å andra sidan så är den vanligaste typen av bössor från västerbotten och uppåt snapplås och inte vanliga flintlås. Men det låter lite konstigt med tanke på att många välbärgade män norröver föredrog dessa framför både flintlås och slaglås bra länge bara för att dom var så träffsäkra och pålitliga. Minns inte vart men det finns en hänvisning till just de bottniska bössorna i någpon av Kåa Wennbergs böcker. Men diskussionen rörde väl iofs inte vapen och jakt utan allmogens status som krigare?