av Matti » 21 november 2007, 10:18
Det beror på. Underskatta inte antalet bössor bland allmogen. Jag skulle säga att i norr fanns det nog en per hushåll. Och armborsten försvann inte förrän på 1800-talet.
Dessutom är dalarna en mer utpräglad jordbruksbygd än norrut liggande områden.
Norr om Dalälven, speciellt i Norrland inland, men även i Norr och Västerbottens kusttrakter var jakten mycket viktig. Ju längre norrut man kom, dessto mer blandhushållning blev det. Precis som idag fick folk vara lite av tusenkonstnärer för att överleva. Så bössor och armborst blev viktiga och dyrbara ägodelar. I det avseendet har Dalarna nog mer gemensamt med södra Sverige än med Norrland, speciellt Norra Norrland.
Även min morfar, som annars inte jagade speciellt mycket, hade ett salongsgevär för ihändelseav. Ekorrskinn och mårdskinn gav bra betalt. Dessutom hade han i sin tur ärvt ett gammalt Remington armégevär från sin far, som morfar lät plugga. Min lillebror vårdar nu den klenoden.
Jag förstår att Norrland kanske inte är det ni riktig menar i denna diskussion, men jag vill bara påpeka skillnaden mellan norr och söder. Kom man norr om de "gamla" landskapen, och speciellt in i det glesbefolkade inlanden, var bössan en viktig ägodel. Därför kunde också Norrbottensbönderna utgöra ett tillräckligt stort hot för att förmå en rysk avdelning att låta bli en kyrka som Lule Gammelstads, som var en rik kyrka. Dessutom visar piteböndernas lyckade bakhåll att det fanns mer än tillräckligt med bössor och amrborst får att slå en fiendetrupp med endast överraskning och eldkraft.
Om vi läser om gränsbygder, som de i Småland mot Skåne, så finns det i beskrivningarna därfifrån från 1600-talet, tydligen gott om bössor. Detta var trots allt en gammal gränstrakt, där bönderna på bägge sidor var de som fick ta första stöten i krig, samt områden där stigmän och fredlösa var vanliga. När jag läste en redogörelse för en vådaskjutning, i samband med krigen på 1600-talet, där två grupper av boende sprang på varandra och trodde att bägge var snapphanarna, slutade det illa och en liten flicka dog innan situationen klarnade. Av allt att döma fanns det bössor i det närmaste för varje vuxen man i vissa områden.
Går vi sedan till Finland, så var hela östra Finland en gränstrakt, där man genom århundraden hade fått förlita sig på lokala uppbåd och en liten professionell styrka som första skydd mot ryska anfall. Det var också finska bönder som återgav Gustav Vasa lite av tilltron på bönderna, när några hundra finska bönder med armborst och en liten trupp yrkessoldater på lite över hundra man slog en flera tusen man stark rysk styrka på flykten med svåra förluster i vad som närmast kan liknas vid ett "motti" angrep. På skidor angrepp bönderna flankerna med träffsäker armborsteld och snabba förflyttningar medan yrkessoldaterna bemannade en vägspärr och sköt för allt vad tygen höll.
Så böndernas stridsduglighet och vapenbestånd berodde nog mycket på var i landet de fanns. Ju längre bort från Stockholm man kom, dessto mer tvingades bönderna förlita sig på sig själva och egna vapen för att freda sig. Och i Finland användes bondekompanier som gerillaförband i ryska arméns rygg 1808-1809, och i ett krig då många svenska planer slog slint, och Sveriges starkaste fästning kapitulerade utan strid, så var dessa tämligen okända bondekrigares insatser en av då få planer som verkligen fungerade och ställde till med svåra problem för den ryska invasionsarmén.