Gayre/Papazian: Skåla i mjöd! (Wassail!...)

[eskimonika]

Ok, efter en snabb sökning vet jag att Angus inte var så imponerad av receptdelen. Det är inte jag heller (typ 4 sidor). Hur är det med resten då? Jag vet inte vad det är med boken, om det är att författaren gör sin egen åsikt så tydlig eller vad, men jag blir bara jätteskeptisk till allt han säger. Gayre alltså, Papazian har bara gjort den lilla receptdelen. Vad tycker ni andra som läst den? Själv är jag rätt dålig på historia.[:I]

Er som inte har läst den vill jag rekommendera att läsa inledningen där han hackar på nykterhetsrörelsen. Gnälliga gubbar kan vara riktigt roliga.

[Angus Maciomhair]

Nu var det ett bra tag sedan jag läste boken men detta var vad jag skrev till en hädangången websida:
"Titeln är missvisande, boken handlar till största delen om mjödets historia. Författaren söker ursprunget till ordet ’mjöd’ för att utveckla sina argument om tillkomsten av senare tids drycker, främst det som i engelsk litteratur kallas ’ale’ och ’beer’. Den historiska skillnaden mellan mjöddrickande länder i norra Europa och vindrickande länder runt medelhavet diskuteras, likväl som hur smaken förändrades i England under 1600-talet och orsakerna till detta. Mjödtyper och kärl att dricka mjöd ur är ytterligare ämnen som tas upp, alltjämnt ur ett historiskt perspektiv.

Några av argumenten kanske inte känns så övertygande och den aningen trista layouten gör boken en smula tungläst. För den som söker information om mjödets historia är det dock en guldgruva då den går långt djupare än många bryggarböcker som kort konstaterar att mjödets historia går långt tillbaka i tiden.
Den handfull mjödrecept som återfinns i slutet av boken är OK men absolut ingenting man bör köpa boken för, bättre i så fall att satsa sina slantar på <i>A Sip Through Time</i> av Cindy Renfrow."

Allt som oftast saknade jag referenser till källor. En hel del bör dessutom tas med en rejäl nypa salt. En grottmålning som kan tänkas föreställa insamlande av honung behöver inte per automatik betyda att man gjorde mjöd på honungen osv.
/Angus

[eskimonika]

Nu när jag tänkt lite mer på det tror jag att jag reagerade rätt negativt på hans perspektiv: I Afrika gjorde de inte riktigt mjöd för de hade en lägre stående kultur osv. Sticker i ögonen på en antropologistudent! Det känns som en mycket äldre bok, som om den hade varit skriven på 50-talet och inte på 80-talet. Men visst är det intressant, jag trodde faktiskt inte att mjöd varit så vanligt någon gång - hade inte tänkt på att det antagligen fanns mer bin för längesedan.

[Angus Maciomhair]

Den är inte skriven vare sig på 50- eller 80-talet. Nytrycket, med Papazians recept, är från 1986, men Gayres del utkom 1:a gången 1948.

Var hittar du biten om afrikanskt mjöd? Jag kunde inte hitta den just nu.

För att gå in kort på varför jag anser titeln vara missvisande:
Den fulla titeln på Gayres text är "Wassail! In Mazers of Mead" men man väljer att kränga den under namnet på Papazians text "Brewing Mead"
Av bokens närmare 200 sidor utgörs bryggdelen av knappa 20.
/Angus

[eskimonika]

Efter att ha konstaterat att man i Afrika (hos "Afrikas primitiva stammar" s 69) gör en svag jäst honungsdryck och dricker den efter en kort tids jäsning:

<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Således är det uppenbart att denna rusdryck inte kan jämföras med mjöd, en dryck med samma styrka som vin och, hos mer avancerade folkslag, en lagrad och noga framställd dryck.
Icke desto mindre, hur ofullgångna sådana drycker än må te sig jämfört med riktigt mjöd är det, men tanke på att de delar mjödets överlägsenhet över andra drycker som görs av billigare råmaterial, föga förvånande att också dessa primitiva folkslag anser dem särskilt fina.[...]
Man borde kunna förvänta sig, att på grund av honungens och mjödets (eller i detta fall honungsölets) natur skulle vissa av de myter som uppstått hos dessa primitiva folkslag ha en del gemensamt med tankegångar hos ariska och närliggande civilisationer. Men på det hela taget är de fall där det finns gemensamma föreställningar anmärkningsvärt få. Å andra sidan finns det myter och bruk hos dessa färgade folk som visar att det i vissa väsentliga avseenden saknas varje gemensam grund mellan deras kulturarv och vårt eget. Exempelvis saknas det inte bara alla motsvarigheter till vår <i>honeymoon</i>-tradition med dess överflöd av mjöd och honung, utan raka motsatsen. Thongafolket i Sydafrika, till exempel, har starka restriktioner mot honung under ett år efter äktenskapet!<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">s 69-70

Om Gayre skrivit det här 1948 är det fullt förståeligt. Det förklarar varför han tjatar om kriget hela tiden också. Jag hittar inga uppgifter om att texten är från 1948, det är faktiskt väldigt slarvigt. Det står bara copyright 1986, inga uppgifter om när den utkom första gången. Det nämns inte ens i det svenska förordet från 2003.

Och så det där med att undvikande av honung är motsatsen till frossande i honung - det håller jag inte med om! I båda fallen ser man uppenbarligen honung som något som har stor betydelse. Motsatsen skulle vara om det inte spelade någon roll och man åt ungefär lika mycket honung som vanligt. Men det är naturligtvis en tolkningsfråga.