av Matti » 18 november 2010, 18:35
Sannolikt stred man till häst innan 1200-talets slut. Det enda som kan sägas är att vikingarna verkar ha fokuserat på avsutten strid, men använde sig av dragontzktik.
Emellertid finns det avbildningar och fynd som tydligt indikerar att uppsutten strid förekom i Norden innan vikingatiden. Bland annat så är de rustningsdelar som återfunnits i Vendel-Valsgärde sannolikt avsedda att bäras av en ryttare och skydda underben och fötter mot attacker. Benskydd lyser väldigt mycket med sin frånvaro i nordliga infanterisammanhang, och även romarna undvek helst att sätta benskydd på infanteristerna om det inte var absolut nödvändigt.
Ryttare var en annan femma.
Det germanska kavalleriet var visserligen inte lika vältränat som det romerska när det kom till drill och taktiska manövrar, men det var likväl effektivt och aggressivt. Och inte minst snabbt. Avarer och Gepider, germanfolk som anamade mycket av stäppkulturernas seder stred även med båge från hästryggen och beridna bågskyttar användes längs limes i Europa. Nordbor som stred nere i södern för och mot romarna har med största sannolikhet kommit i kontakt med dessa folk. Dessutom lär de ha möt romerska och saramatiska katafrakter.
Herulerna, i varje fall den grupp som kallades heruler på 500-talet och stred mycket för Östrom, hade synbarligen kontakter med skandinavien, och de var kända som ett effektivt kavalleri, i varje fall deras ädlingar. De spelade en viktig roll i Belisarius och Narses slag och kampanjer.
Vad som är intressant är att de visade på god förmåga att både strida uppsuttet i olika sammanhang, både som skärmytslare och chockkavalleri, men att om läget krävde var de inte sena att snabbt sitta av och ta strid som infanteri. Vid ett tillfälle fick de order att ta en kulle, vilket raskt genomfördes genom avsitting och strid till fots.
I den antika traditionen var det naturligt att vilket kavalleri som helst skulle vara lika hemma i sadeln som till fots. Romarna använde katafrakterna både som beriden chocktrupp men även som supertungt infanteri vid belägringar. Flexibilitet var snarast det som angav ett elitkavalleri.
Av de skandinaver som begav sig söderut kan man anta att personer från de högre samhällskikten var överrepresenterade. Det var också dessa som hade råd att strida till häst.
Beridna bågskyttar då? Tja, vi kan nog tack vare arkeologin och delvis med stöd av de få antika källor som finns, tämligen säkert fastslå att skandinaviska äventyrare och krigare utgjorde ett inslag i krigen på kontinenten, både som plundrare, romerska foederatis (allierade/legotrupper) men även som värvade romerska yrkeskrigare.
Att kavalleriet, både lätt och tungt, som spelade en så betydande roll under det sena kejsardömet, skulle passerat dem helt förbi och att de skulle ignorerat hästar som annat än rena transportmedel är inte sannolikt. Men när västrom föll drabbades stora delar av Europa av en ekonomisk kris, även i områden som inte var romarstyrda. Men skandinavien var en del av det ekonomiska systemet som hölls upp av Imperiet. När Västrom försvann, guldet slutade flöda, ekonomin tappade fart och man saknade medel att handla för, och inte minst att den romerska armén upplöstes, så fanns det inte längre en marknad för bärnstenen eller det som verkar ha varit en viktig exportvara, nämligen läder och hudar.
Den romerska armén behövde oerhörda mängder av läder och hudar och även skandinavien omnämns som en källa till skinn och läder. När den marknaden upphörde så fick det återverkningar på system långt från centrum. Guld var ett viktigt medel för hövdingar att de gåvor med till sina följeslagare. Mindre guld som kommer söderifrån betyder mindre att dela på och system började fallera.
Nå, beridet bågskytte då. Att bågskyttet var högt skattat antyds av att pilspetsar som återfunnits i vendel och Valsgärde är tillverkade med stor precision och med mycken möda per spets. De baserar sig också på kontinentala traditioner. De klassiska spetsarna från vikingatiden, med pilövsform och tånge, är betydligt enklare att tillverka och utgår ifrån en äldre nordisk tradition som verkar komma från tillverkningen av benpilspetsar.
Kanske skall vi ta upp Högommannen, en storman som begravdes runt år 500 i en gravhög utanför Sundsvall. Med sig i graven hade han en laddning på 36 pilar, alla med mycket jämstora spetsar av en smäcker modell avsedd att spräcka ringbrynjor. Han hade också en sadel med sig, som kan rekonstrueras ganska väl. Denna sadel har paralleller till hunniska och Avariska sadlar.
Närmare än så kan vi nog inte komma ett svar på huruvida det fanns beridna bågskyttar i Norden. Personligen är min tolkning som arkeolog att det fanns personer, inte många men likväl ett antal, som upprätthöll en tradition av att strida till häst, och att bland dem fanns det de som även behärskade det beridna bågskyttets konst.
Men det är min tolkning, jag kan inte ge er hundraprocentig bevisning. Men sök på dessa titlar på Biblioteken "Högom" och "Vapnen i wreccornas tid".
Jimmie! Jag föreslår klädsel i Högomstil och hunniskt inspirerad båge för dig! Det är mitt bästa bud på en skandinavisk ridande bågskytt, eller i varje fall en person som behärskade denna ädla konst. Sedan har vi de som begravdes i Vendel och Valsgärde, men Högommannen och hans samtida under 400-talet var nog de som var pionjärerna.
Att denna kultur och vad det verkar traditionen av att strida till häst försvann i Skandinavien är ett annat kapitel. Men betänk att motorn för militär innovation och den organisation som förde in och experimenterade med alla möjliga taktiker och vapen, den romerska armén, försvann.