av Matti » 17 december 2010, 21:49
Nu tycker inte jag att jag dissade dig på det viset, Edgepal. Samtidigt så kan jag lägga fram exempel på att man inte alls är så logisk vad gäller krigföring i alla tider som du vill hävda. Eller snarare, vad som är logiskt och praktiskt effektivt varierar från kontext till kontext. Det var därför jag tog upp olika vapen och deras förändring genom tiderna eftersom du framstod som ganska antingen eller när du sa att sabel konkurrerade ut det raka svärdet, vilket den inte gjorde. Det handlar om form och funktion, men också om personliga preferenser osv.
Men krig är en högst social aktivitet, och därför knuten till kulturella koder, vilket vi i västerlandet tror vi har kommit ifrån. Historien innehåller många exempel på hur folk hållit fast vid stridsmetoder fast de för oss synbarligen måste ha varit käpprätt åt skogen ineffektiva och/eller oekonomiska. Mameluckernas öde är ett exempel på detta. De greppade på ett sätt effektiviteten hos eldvapen och krut, och med afrikanskt muskötbeväpnat infanteri och artilleri slog de tillbaka portugiserna runt afrikas horn. Men mot turkarna red de själva ut, enligt de traditioner av strid till häst med lans och inte minst pil och båge som mameluckerna var mästare i.
När det så gick dåligt mot turkarnas janissarer beväpnade med pikar och musköter, samt artilleri, gav inte mameluckerna tappt, drog sig tillbaka för att omgrupperna, ombeväpna osv. Nej. De skickade istället ett brev till turkarna där de bredde ut sig om sina stolta traditioner, riktigt krig muslimer emellan osv. De avslutade med att de gärna skulle fortsätta kampen och slaget med ära, om bara turkarna slutade att skjuta på dem med sina kanoner och musköter (och underförstått krigade som man "skulle" göra).
Det slutade givetvis med att turkarna fullständigt krossade de tappra och stolta mameluckerna.
Samtidigt så ser vi också hur vi idag kan döma ut historiska kombattanter som dömda på förhand eller som rena dumhuvuden som inte såg att det som de gjorde var fel redan från början. Kelterna och deras kamp mot romarna är ett ypperligt exempel. Men det skulle dra ut på tiden.
Folk förr i tiden hade inte alltid det valet att välja det allra bästa alternativet som fanns när de gick till strid. Fasenimej, flera arméer idag har helt enkelt inte råd att ha "det allra bästa" utan får hålla tillgodo med vad de har råd med.
Sedan så återkommer jag till spjutet. Att det vapnet förblivit så vanligt hör ihop med att det är så jäkla billigt och att det blir bara bättre ju fler som brukar det tillsammans. Samt att en välutdelad och fokuserad spjutstöt är bland de kraftigaste attacker som kan utdelas med handhållna vapen när den utdelas av en person som fokuserar sin energi bakom stöten. Det spelar ingen roll om ett tunt lager tyg är aldrig så slitstarkt. Även om spetsen inte tränger igenom går energin bakom den vidare in i motståndaren.
En pil är en annan femma! lättare kastspjut också. energin hos en projektil är ju trots allt beroende både på farten och massan bakom farten. Om du kan få en pil att tappa aldrig så lite fart så tar du bort en hel del av energin.
Att mantlar och även kläder kan ha spelat viss roll mot missilvapen finns faktist åtminstone indikerat i en text, nämligen Polybios beskrivning av slaget vid Telamon mellan romarna och gallerna. Mot den ena romerska armén stod i främsta linjen gaesetae, keltiska heliga legosoldater som av tradition stred helnakna med en långsköld som enda skydd.
Istället för att inleda ett allmänt anfall med tungt infanteri, skickade romarna mot dem fram lätt infanteri, velites. De angrepp så gallerna med lätta kastspjut som de bar med sig i buntar.
Nu kommer det intressanta. Kelterna bar ju i allmänhet inte kroppspansar eftersom det var dyrt som snus och inte massproducerades bland dem som bland romarna. En vanlig keltisk krigare hade spjut och sköld, kanske ett långsvärd till detta. Sedan så hade han naturligtvis byxor och tunika och mantel som vilken civilist som helst.
Polybios, som dessutom var militär själv med krigserfarenhet, berättar hur gaesetae inte i längden kunde uthärda regnet av lätta spjut och antingen pressades tillbaka in i den keltiska formationen, eller tokrusade efter de romerska ynglingarna vevande svärd och spjut, försökande få tag i sina plågoandar.
Men de övriga keltiska krigarna härdade ut ganska bra, berättar Polybios, tack vare deras mantlar, byxor och andra kläder.
Detta har naturligtvis orsakat en del huvudbry bland forskare till varför vanliga kläder skulle gjort de klädda krigarna mer tåliga mot velites lätta kastspjut, men om vi tänker oss att många mantlar nog var praktiska plagg som skulle vara varma och gärna tåliga mot väta så kan vi framför oss se ett ylletyg som är väldigt tätt och tufft.
Om kastspjutet fick en klockren träff på dig gjorde det kanske ingen skillnad, men om vi tänker att det hade förbrukat det mesta av sin hastighet, så kan manteln varit tillräckligt för att avvärja en skada eller i varje fall göra den obetydlig. Detsamma om spjutet kanske hade studsat av eller slagits undan av en sköld, eller träffade dig lite snett, så var det kanske tillräckligt för att du skulle klara det.
Många gånger har folk valt en skyddsnivå som ligger så att skyddet kan ta de flesta träffar som man utsätts för, nämligen halvtaskiga träffar, halvmissar, samt vapen som nuddar dig efter att du parerat anfallet. Samurajrustningar var ofta designade med detta som avsikt, allt för att inte tynga ner bäraren så mycket att han förlorade smidighet och blev ett alltför stillastående mål.
Rusbrallor då? Av silke bara eller i allmänhet så tror jag inte att de skulle rädda dig om någon drev ett spjut klockrent mot ditt lår eller svingade en yxa mot det. Glöm det. Men om det var mycket tyg i vecken borde de kunnat förhindra att den där halvmissen till spjutstöt drog blod och tillfälligt fick dig ur räkning, eller att det där slappa hugget som gled av din sköld inte lyckades skrapa upp ett sår på dit lår på vägen ned.
Inget rustplagg i sig, men ett plagg som gav ett visst mått av extra skydd mot en del saker som du inte hade kontroll över. Hur vanliga rusbrallor var, ja det vet vi inte. Vida knäbyxor kan ju eventuellt skönjas på Gotländska bildstenar, såvida detta inte är frågan om långa bladkjortlar. Det är heller inte omöjligt att dessa byxor hade en symbolisk koppling till en krigargruppering. Lika mycket ett krigsplagg som en symbol som visade att man var en viss typ av krigare. Om vi jämför med romarna så var det breda soldatbältet det som verkligen visade att du var soldat, även när du gick runt utan vapen. Kunde bältet även förstärka rustningen över magen, jag visst, men det var inte huvudfunktionen eller det som det symboliserade.
Dessutom så är inte vida byxor nödvändigtvis totalt ivägen eller ute bland sjömän, för att kontra dig, Martin. En studie av elisabetanska sjöbusar och deras efterföljare på 1600-talet tycks visa att mycket vida och fladdriga brallor var synnerligen populära. Då jag själv marscherat runt i 1600-tals pös så vill jag säga att pösbrallor är mycket bekväma och måste jag slåss i en historisk dräkt så skulle jag välja 1600-tals pös framför 1400-tals tajts.
Så jag anser att du inte skall bara ge upp. Försök testa lite. Trots allt så kan du alltid peka på att en auktoritet som Polybios utan att kommentera saken närmare skrev att kelter med mantlar inte berördes lika illa av lätta kastspjut som helnäcka kelter.