Ser ni någon som går barfota på vassa stenar utan att bekommas, någon som ber om att få bära de tyngsta säckarna eller en som ler lyckligt när det blir tal om att springa en halvmil genom snårskog för att bringa bud, så kan det vara Waldemar Barfot ni ser. Waldemar är mitt riktiga namn och tillnamnet brukar vara självklart. Fast ibland har jag skor och då känner inte ens mina vänner igen mig. Jag har dåliga sidor också; främst att jag inte dricker rusdrycker. Aldrig. Hur mycket folk än tjatar. Att jag är Ölänning ser en del som en dålig sida, fast det brukar de få äta upp.
Håller på med vikingatid, främst genom att slåss (är med i Halsingarna och har startat träningsgruppen Einherjarne), men också genom matlagning och skogskunskap. Med skogskunskap menar jag dels att vandra och bo i skog och mark med vikingatida utrustning, men också att kunna dra nytta av vad skogen ger. När det gäller historisk (eller arkeologisk) kunskap är jag mycket mer intresserad av hur "vanligt folk" levde än vad stormännen pysslade med.
När det gäller strid och kampträning vördar jag kraft och kampvilja högre än skicklighet och list. Inte för att det är bättre, utan för att striden blir roligare då. Jag har tränat japanska kampkonster i 13 år och tränat med folk från snart sagt alla olika kampstilar, men vägrar envist att tycka att vissa stilar är bättre än andra, - allt beror på vad man har för målsättning. Att kämpa mot sina vänner är bland det bästa man kan göra, att strida mot sina fiender är mest dumt. I en verklig strid finns det inget att vinna, bara att förlora.
En fru och två barn har jag, födda 1975, 2002 och 2004, de är alla ovanligt välartade (för att höra till mig). Därtill har vi en väldans massa djur, både vanliga och ovanliga.
Båda mina föräldrar är utbildade till arkeologer, men själv forskar jag i biofysik (nanoteknologi och neurobiologi).