Jag vet löst insatt i områdets arkeologi, men eftersom Thrakien och Dakien var grannar så skulle jag tro att det är fråga om samma vapen inom samma tradition, möjligen med någon liten utveckling i mellanperioden.
Om jag inte har fel, torde rhompaia vara ett grekiskt, eller grekifierat ord, och inte det ursprungliga namnet. Falx kan vara det ursprungliga namnet, men kanske det är ett romerskt öknamn på vapnet. I varje fall så var det ett fruktat vapen som respekterades, men i längden så såg romarna till att anpassa sin teknik.
En kille som rusar på dig med falx torde ha goda chanser att plocka dig om du inte vet hur vapnet används. Men om du har fått instruktion i det reglementerade förfarandet i strid mot falx, så var killen med falxen puck två. Om du kan fånga hans klinga med din sköld är han död redan innan du ränt din gladius i hans mjälte. Och de flesta som svingade falx torde saknat rustning, vilket ju var fallet med de flesta nordliga grupper som romarna stred emot, och utan sköld och med förlorat momentum var den falxsvingande dakiern romesrk svärdsföda.
Falxen kan nog bäst liknas med den senare stridslien, och frågan är om det inte utvecklats från en lie eller skära. Kanske falxen rentav användes vid hamling,dvs när man beskar träd för att få lövfoder till kreaturen.
Formen, en böjd klinga med eggen på insidan, är utmärkt när man vill kvista. En vass spetsig avslutning som kan tränga djup och du har ett otrevligt vapen i händelse av.
Falxen kan alltså inte liknas vid ett svärd, utan är mer av en hillebard, tvåhandsyxa. Skaftet verkar inte varit så långt som på en hillebard, men det var en böjd klinga monterad på ett träskaft.
Jag känner inte till något mossfynd av en falx, även om det inte vore omöjligt att en sådan skulle letat sig hit upp, kanske som souvenir i packningen på någon nordbo som tjänat med sin hövding som foederati eller något.
Men falxen bör ha dött ut som stridvapen efter romarnas erövring av Dakien på 100-talet e.Kr.
Jag har ett vagt minne av att jag såg något som verkade vara närmast långsvärd på nationalmuseum, baserat på tångens längd. Men det var innan jag hade ett tillräckligt bra begrepp om hur svärd och svärdsfästen såg ut på den tiden.
Faktum är att tången på romartida kan vara riktigt läng, får att få plats med väl tilltagna handtag i trä eller ben.
Både övre och undre hjalt kan vara tjocka, det över närmast halvklotsformat (flat sida uppåt ibland metallförstärkt) och en rund kula som nedre hjalt av oftast redig storlek. Dessa hjälpte nog till att leda in handen till ett stadigt grep och se till att svärdet greppades korrekt, samt att ge en viss motbalans till klingan. Var fästen av horn torde de ha varit en bra motvikt.
Detta leder dock till en synbarligen lång tånge vilket för en person som inte är bekant med periodens svärd utan jämför med senare bastardsvärd exempelvis, kan få en att tro att det måste varit ett tvåhandsvapen.
Dessvärre är inte tvåhandsvapen så käcka som man kan tro i den antika miljön. Germaner, kelter och dakier hade inte de industriella resurser som det romerska imperiet hade, och de flesta krigare hade inte mer än en sköld till skydd, möjligen någon läderkappa.
Att göra textilpansar verkar heller inte ha fallit dem in, trots att de krigare som bar rustning sannolikt hade ett underpansar till dessa, vilket romarna hade. Romarna verkar ibland ha brukat sitt underpansar som enda pansar vid lätt tjänst, men det är slående att man i den antika världen oftast körde på "antingen eller". Antingen har du rustning, eller så skiter du i den och har bara sköld, speciellt vid tjänst som kräver god rörlighet eller som man säger idag "stealth".
Sedan så var kanske inte rent tygpansar så effektivt i denna stridsmiljö. De flesta stred orustat och standardpilspetsarna och spjutspetsarna är exempelvis anpassade för mjuka mål i första hand, det som romarna oftast kunde förvänta sig att möta. Dessa skärande spetsar är effektiva mot tygpansar, medan pansarbrytare/brynjesprängare har problem med dem.
Visste du att du skulle möta folk med pansar, exempelvis katafrakter, så laddade du upp med en del pansarbrytare och memorerade de svaga punkterna på alla rustningar etc...
Romarna tog helst inte på rustning förrän det verkligen var dags att fajtas, eftersom att ha soldaterna stående i full rustning under lång tid är uttröttande. Slaget vid Adrianopel 378 e.Kr blev en fruktansvärd förlust för romarna, inte minst eftersom soldaterna fått stå i full rustning under gassande sol i flera timmar. Att befälet inte haft vett att kommendera åtminstone hjälm av och rast vila på stället medan goterna desperat förhalade och förhandlade framhålls av antika källor som en viktig orsak till förlusten. Utmattade soldater strider uselt, oavsett hur mycket pansar de bär.
Men detta med rustning av och rustning på var standard under äldre tid. Vid ett slag mellan armenier och romare, då armenierna hade en numerär överlägsenhet, trodde inte ens den armeniska kungen att den romerska armén marscherade upp för strid utan att de utförde en show för att vinna tid och imponera på fienden. Orsaken var att alla bar blänkande rustningar och hjälmar, alla försedda med plymer och dylikt. Det såg inte fältmässigt ut i armenierns ögon.
Hans rådgivare påpekade att han läste romarna helt fel. Det faktum att de alla var klädda i full rustning, och att de mödat sig med att polera och vårda den väl inför striden var ett tecken på att romarna defenitivt tänkte utkämpa ett slag, kosta vad de kosta ville, annars skulle de inte bemödat sig med att utrusta sig på det viset.
Att tygrustningen blev vanlig under medeltid kan hänga ihop med att riddarnas tunga rustning gjorde pansarbrytande vapen till ett måste, och stridspilar var oftast utformade för att bryta pansar i första hand. Som skydd mot pilregn var vapentröjor och kittelhattar värdefulla för fotsoldaten. Kittelhattens brätte ger ju ett extra bra skydd mot saker som kommer mot dig uppifrån, som pilar och hugg från en beriden motståndare.
Så i en miljö med mycket av pansarbrytande vapen så var vapentröjan en utmärkt livförsäkring.
Men i en miljö där motståndarens vapen främst var anpassade mot opansarade och mjuka mål var ett tygpansar utan en ringbrynja eller fjällpansar ovanpå av mindre värde och i en utdragen skärmytsling så blev du snabbare svettig än din motståndare.
Dessutom var ett av de vanligaste distansvapnet kastspjutet. Det fanns i alla möjliga former och viktklasser, från lätta saker mer liknande stora pilar till de fruktade tungviktarna pilum och senare frankernas angon. Sedan fanns en klass av vapen som var avsedda att vara allround spjut, som romarnas lancea, som både kunde kastas men även brukas som enhandsspjut och med en längd på runt två meter.
Spetsarna var oftast allroundspetsar, i de rena kastvarianterna inte sällan försedda med mothakar. Ett kastspjut har tack vare sin vikt en rejäl anslagsenergi och torde skurit igenom mycket av tygpansar.
Dock skall tilläggas att i beskrivningen av slaget vid Telamon berättas hur de helnakna gaesetae inte härdade ut under bombardemanget av de romerska lätta soldaternas (velites) lätta kastspjut, men att de vanliga galliska krigarna klarade sig bättre tack vare att de bar tunikor och kappor.
Så att textil kunde ha en skyddande effekt var synbarligen vedertaget, dessutom hade ju egyptierna brukat textilrustningar under bronsåldern och grekerna utvecklat det limmade linnepansaret linothorax.
Men överlag verkar antingen eller vara det som gällde i antikens värld. Alla bar sköld, bågskyttar och möjligen riktigt tungt kavalleri. Dessa grupper kunde dock bära bucklare för självförsvar.
Hade man ingen sköld var man helt prisgiven till regnet av pilar, kastspjut och slungprojektiler av sten eller bly.
Betänkt också att grekerna svingade enhandspjut som vi idag kallar tvåhandsspjut, med längder på 2.5-3 meter, tillsammans med en sköld. Hade du ingen sköld gällde det att vara snabb och hålla sig på avstånd medan du duckade motståndarnas projektiler.Statistik: Postat av Matti — 28 december 2009, 17:44
]]>