De bottnar i en historisk verklighet som blivit mytiska så man kan inte ta dem som historiska fakta. Tyvärr.
Lika lite kan vi tala om kvinnliga krigare under järnåldern som ett faktum, vilket de inte är. I varje fall är de inte ett generellt faktum. Ser vi till arkeologin, så är vapen stark förknippade med manliga gravar. Visst, enstaka vapen, som yxor och i vissa fall spjut och pilspetsar, har återfunnits i kvinnogravar, men myten om vikingakvinnan som jämbördig med mannen är en stor myt och snarast en feministisk dröm. Vikingatidens kvinnor var mycket men de var inte jämnställda och samhållstrukturen var egentligen mycket könstrukturerad. En kvinna som hamnade i ledande ställning kunde agera som man, men oftast agerade kvinnorna genom män. Män krigade, kvinnor hetsade.
Går vi tillbaka i historien, så måste vi komma ihåg att romarna alltid hade en tendens att skriva om sina grannar som barbarer och medvetet tillskriva dem schablondrag, därför att det var så det skulle vara. Och det som skulle vara var viktigare att visa än det som var, det var till och med intressantare än det som var. Att kvinnor bar vapen var något oerhört inom den mycket patriarkala romerska kulturen. Att berätta om germankvinnor i rustning bekräftade fördomarna om germanerna som ett folk där allt var upp och ned. Där oordning rådde och kaos regerade. Där kvinnor inte visste sin plats utan bar vapen och stred som män. De gotiska kvinnorna i triumftåget kan mycket väl ha blivit påtvingade rustningar inför triumftåget bara för att ge publiken vad publiken ville ha, vilket gör den källan tämligen osäker.
Det vikingatida samhället var egentligen mycket strukturerat och hierarkiskt och av allt att döma var möjligheterna kvinnor hade att manövrera inom det sociala spelet begränsade. Att bryta ramarna var inte så lätt som man kan tro. En sådan tanke är snarare en återspegling av vår egen verkligen projicerad på forntiden.
Men, jag säger men, det finns en period då det finns vissa indicier, inte så mycket tydligt historiska men väl arkeologiska på att kvinnor grep till vapen, inte bara för att värja hus och hem utan även som krigare. Det finns ett fåtal gravar från tidig anglo-saxisk tid i Storbritannien, det vill säga folkvandringstid, som innehåller kvinnor som begravts inte bara med ett vapen utan kanske även en sköld, vilket gör utrustning mer komplett. Det skall även finnas gravfält från folkvandringstiden i Europa där kvinnor begravts med vapenrustning.
Men det kanske mest intressanta fyndet från Norden kommer från Barshaldergravfältet på Gotland. I en grav från sent 500-tal eller tidigt 600-tal återfinns förutom andra fina fynd, spjut, sköld och seax, möjligen även ett svärd. Men vad som är än mer intressant är att benen osteologiskt verkar vara från en kvinna. Skulle man bara gå efter utrustningen i graven hade man sagt att den döde var en man, och i de flesta fall skulle benen säga detsamma, MEN här har vi ett fall där benen säger att den begravda var en kvinna.
Det är mig veterligen den enda kvinnograv som begravts med en mer eller mindre komplett vapenutrustning, spjut, sköld och sidovapen. Annars känner jag till fynd av kvinnor som fått en yxa, pilar eller ett spjut med sig i graven, men ingen annan grav uppvisar en komplett vapenuppsättning. Så där kan vi nog med visst fog säga att vi har en kvinnlig krigare som defenitivt begravts med alla hedersbetygelser och inte behandlats som en paria av samhället.
Folkvandringstiden var en period då samhällena från västrom i söder till skandinavien i norr skakades om av folkrörelser, hunnernas intrång, klimatförändring, pest och ekonomisk kollaps. När gamla strukturer och värderingar plötsligt tedde sig utan fog i verkligheten uppstod av olika skäl en möjlighet att bryta normerna. Och i vissa fall kanske behovet att överleva upplevdes så pressande att gamla normer kastades överbord och alla som var villiga grep vapen. Men när samhällena återigen började stabilisera sig tog den grundläggande patriarkala strukturen åter kontroll och gränsen mellan könen kom att återigen markeras tydligt. Dessutom hade nu de germanska samhällena tagit upp mycket av den romerska kulturen som var starkt patriarkal.
Men minnet av dessa händelser levde kvar i legendernas form, och kanske gjorde även minnet av en tid då vissa kvinnor stred som krigare det också.Statistik: Postat av Matti — 16 november 2011, 20:30
]]>