Men i alla fall så har jag ägnat sista året åt tvåvedare.
Det vanliga är att de sägas vara gjorda av björk och tjurved. Man har hittat bukskenor av tjurved men det innebär inte automatiskt att det var enda varianten.
Ene fungerar utmärkt, egentligen kan nog vilket träslag som helst användas så länge den är kompressions tålig. Lika med ryggen, varje träslag som tål sträckning går att använda.
Utan att kunna bevisa det så tror jag nog att det mesta har provats genom historien.
Öron eller inte öron hänger nog ihop med bågens längd. Vinklen behöver inte vara mer än att strängen ligger fri (30 grader räcker). Om den inte gör det och är till förtret så satte dom nog på en strängbrygga. Det var säkert mer av praktisk betydelse än av kulturell. Limmet var nog också vad dom hade just där. Hudlim är mer än tillräckligt för ändamålet.
Om det fanns en inbördes förhållande mellan rygg och buk vågar jag inte säga. Men av mina erfarenheter så blir förhållandet vad den blir utifrån vilken trästav man har. Bestäms till stor del av den tunnaste delen på båglemmen. Ska ju vara tillräckligt med ved på båda sidor om limfogen.
Örat kan böjas in i lemmen om man har tillräckligt med längd. Och kan förstärkas på ovan eller undersida, saknar nog betydelse. Kortare bågstavar är lättare att hitta och att fästa örat ovan på håller. Så gissningsvis så kommer dom uppgrävda bågar som hittas att vara en produkt av vad som fanns i material väg och monterat efter bågbyggarens hantverks princip.
Nån standard fanns nog inte utan bågen blev vad den blev.
Skjutmässigt så är dom bra och lätt hanterliga.
Här är en bild på en som är under produktion. Den är av rönn i ryggen och ene i buken. Öronen är från en brusten alm recurv. Håller på att limma senor på ryggen då rönnen var en som hade börjat bli missfärgad av förvaringen och jag skrapade bort ett par årsringar till friskare virke.
http://www.bahnhofbredband.se/~wb304054 ... ian-11.jpg
