av edgepal » 30 januari 2011, 00:42
Forntida vägar har diskuteras ingående på Arkeologiforum. Den har vuxit till en läsvärd tråd.
Det du skriver upplever jag inte som någon motsättning. Stigar fanns före det att vägar uppstod ur ett behov av att transportera gods. Först stigar runt gården, sedan stigar till nästa gård, stigar till kyrkan i bygden (eller kanske redan när det fanns ett Hov där). Vad vi skiljer oss åt lite är att min tro är att vägar är en medeltida sak, inte vikingatida.
Att frakta stenblock var ”enkelt”. Man byggde en ”väg” mellan platsen där de restes och ”stenbrottet” – sedan växte denna väg igen eftersom dess funktion inte längre behövdes. Vi kan se spår av sådana vägar än idag. Det fanns religiösa processionsvägar på diverse platser, sådana har vi också hittat. Det fanns alltså vägar där behov fanns för vägar, t.ex. mellan bryggor och gårdar där man kunde frakta gods sjövägen fram till en närbelägen plats.
Men vägar korsande landskapet som allmän färdväg hittar vi inte förrän på sen medeltid, knappt då.
Urskog fanns över allt under vikingatid. De stora skogarna som Tividen osv ansågs vara ogenomträngliga. Ved och byggnadsmaterial hade hämtats från närliggande skogar, så runt gårdar och byar fanns öppen mark – men mellan gårdarna var urskog, även delvis på våra slätter – enligt min uppfattning – så där skiljer vi oss åt.
På de gamla stigarna byggde man ibland broar över sankmarker - på de mest trafikerade stigarna i alla fall. Knappast över vadställen, där lade man ut stenar som man kunde hoppa mellan för att ta sig över någorlunda torrskodd – men som du säger, stigar breder ut sig i sidled väldigt ofta när det gäller sankmarker. Folk var vana att ta sig fram i terrängen, det ingick så att säga i vardagen. Till fiskeplatserna gick det stigar – men inte till jaktmarkerna, där gick man i helt obanad terräng av naturliga skäl.
Vill man bygga broar och vägar måste man, enligt min uppfattning, även förklara varför de byggdes, alltså att ett behov fanns. Som jag ser det fanns inget behov under självhushållningens tid. Först när själhushållningens tid var över uppstod behov att frakta gods av olika slag. Vad vi då diskuterar egentligen är då när självhushållningens tid var slut, alltså när man inte längre kunde försörja sig själv på egen gård. Vi diskuterar alltså då en mycket stor förändring i samhället – som jag ser det.
Höjdlägen som sandåsar blev naturliga ”vägar” liksom rullstensåsar osv – men de är ganska få om man ser till vägsträckornas längd totalt. Men visst gick man på bästa och enklaste och torraste framkomliga väg – men det finns andra faktorer som man kanske inte idag ens tänker på – eller förstår. En sådan sak är att man ville behålla höjd när man vandrade. Alltså inte varken höja sig, eller sänka sig, i landskapet man passerade. En van fjällvandrare förstår t.ex. detta beroende på egen erfarenhet. En annan sak är tillgång till friskt vatten att dricka, gärna en kallkälla, bra rastplatser, gärna med skydd mot oväder + andra saker. Det bestämde också färdvägen och hur stigen drogs.
Människor går t.ex sällan rakt upp för en slänt, man går skrå = det bildas inga hålvägar. Hästar går rakt upp beroende på att de föredrar rakt upp istället för skrå – och då bildas hålvägar. Så, daterar du hålvägar till vikingatid, och till och med bronsålder, måste du alltså föra in ett stort antal hästar och ett stort resande redan på denna tid – och det bedömer jag som svårt. Skal du även lägga in ett behov av vägar ser jag det som ännu svårare eftersom självhushållningen var kvar långt efter vikingatid.
Jag håller med dig om att många av dagens vägar ligger där sedan länge eftersom det ligger i sakens natur att stigar blev grusvägar som sedan blev asfaltsvägar. Vägar ändrades inte speciellt ofta de bara byggdes ut. Om man gräver i gamla vägnät hittar man väldigt ofta en äldre väg direkt under den yngre. Därför har man också kunnat datera en del av de äldre vägarna.
Ja, kanske är jag kategorisk ibland. Men, jag är inte tjurskallig – och – jag tar gärna emot argument och fakta – och jag kan fortfarande ändra uppfattning om jag får nya fakta. Men jag är också så gammal att jag står för den åsikt som vuxit fram inom mig under mer än 50 års intresse, och studier, av vår historia.
Jag är också medveten om att det inte finns några sanningar eller någon verklighet – allt finns i betraktarens öga. Livet, och vår historia, är så som en spegel. Man måste titta på sig själv då och då.
Thomas