Sköldens utveckling

[Mårten]

Jag funderade alldeles nyss lite över sköldens utveckling från rundskölden och framåt. Utvecklingen till droppskölden känns naturlig, särskilt för ryttare som är rädda om fossingarna. Även att ryttare övergår från att hålla skölden bakom bucklan (som de ser ut att göra på trasan från bayeux) till att spänna fast skölden på armen, det kan ju inte vara lätt att hålla både tyglar och sköld i en hand. Men det jag inte får ihop är varför skölden krymper ner till trekantskölden som för ryttare måste erbjuda ett mycket sämre skydd än droppen. Inte heller blir jag klok på varför även fotsoldaterna börjar spänna fast skölden från att ha hållit den i handen. Så mycket rörlighet som man förlorar med skölden då. Det enda jag kan tänka mig är att bättre kunna motstå väldigt kraftiga hugg och slag.

Månne finns det någon som kan kasta lite ljus över mina grubblerier?

[Lord_Nelle]

Svaret på sköldens utveckling hänger ihop med rustningens och vapnens utveckling.
Snabbversionen är att skölden krymper i samma grad som rustningen blir bättre.

Jag har hört två teorier om varför fotsoldaten började använda en fastspännd sköld. Den ena är att de ville ha likadana sköldar som ryttarna, fast den teorin ger jag inte mycket för.
Den andra teorin är att de ville kunna använda vänsterhanden samtidigt som de hade sköld. Dvs, att hålla ett spjut i två händer samtidigt med en sköld. Den teorin ser jag som mer trovärdig. Jag har dock inte sett några bilder eller texter som beskriver detta så den är lite suspekt även den.


/Anders Nilsson
Instruktör Angermanna Mnhfs
Att träna kampsport utan att fightas, är som att åka slalom utan snö.

[Mårten]

Men även om ryttarna får brynjehosor och kanske plåtskenor är ju dennes vänstra ben ett lätt offer för en god yxa. Låt gå att man förlorar rörlighet med en stor sköld men när det gäller ryttare så har de ju inte så stora möjligheter att flytta skölden ändå.

Förklaringen med fri spjuthand låter rimligt, jag kan tänka mig att nästan alla fotsoldater under högmedeltiden bar med sig ett spjut som skydd mot kavaleriet.

[Lord_Nelle]

Den största nackdelen med en stor sköld till häst är att den funkar som ett segel. Det är tokigt svårt att rida med en stor sköld.

/Anders Nilsson
Instruktör Angermanna Mnhfs
Att träna kampsport utan att fightas, är som att åka slalom utan snö.

[Ege]

Själv tycker jag inte att det är så svårt att rida med en 1300-tals sköld, så länge du bara rider rakt på, det är när man skall börja att blockera hugg med skölden som det blir fel, det blir ju så att man drar hästen ganska hårt i munnen, dom tidiga skölarna spändes ju fast på underarmen, senare så började man spänna fast dom endast på överarmen tillsammans med en rem över halsen och då blir det en helt annan sak.

Jag hittade en intressant bild i sammanhanget som jag slängde upp.http://www.campmalloy.se/twohanded%20sw ... shiel.html

Jag har provat att fightas lite med min jousting sköld och tvåhands svärd, helt värdelöst och "onödigt", rörelsefriheten blir betydligt begränsad och jag tror att jag är 100 ggr snabbare utan sköld = jag skulle nog överleva ett par minuter extra utan en sköld i alla fall [:)].

Swords don´t run out of bullets.

[Mårten]

<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by Lord_Nelle</i>


Den största nackdelen med en stor sköld till häst är att den funkar som ett segel. Det är tokigt svårt att rida med en stor sköld.
<hr height="1" noshade id="quote"></font id="quote"></blockquote id="quote">

Det låter rimligt, för att kunna utnyttja kavaleriets potential och snabbhet måste ryttarna kunna manövrera hästen väl, och då kan ju en mindre sköld vara en fördel.

[Matti]

Ja, det kan nog vara så. Det är dock intressant att observera att keltiska, germanska och romerska kavallerister länge brukade rejäla runda eller ovala sköldar. Romerska kavalleriet höll sin i bucklan, precis som infanteristen, och om man gjorde kastspjutsanfall och vände direkt efter att spjutet kastats, så höll man skölden över ryggen på vägen bort som skydd.
Men att kavalleristerna i nordeuropa höll fast vid stor sköld kan ha och göra med att de lika gärna slogs till fots.
Romerska kavallerister hade det inte lätt! De skulle öva en mycket avancerad ridkonst, men också behärska grunderna för strid till fots, för att vara så flexibla som möjligt!
Keltiskt kavalleri var känt för att vara lika duktiga till fots som till häst och eliten av de keltiska krigarna. Romarna tog många keltiska ryttarenheter in till tjänst i romerska armén rakt av.

Men under senromersk tid började kavalleriet tappa sin förmåga att vid behov operera till fots. Speciellt de tunga bepansrade kavalleriet, katafrakterna, och de beridna bågskyttarna, var i princip rent kavalleri. De tunga rytteriet brukade ingen sköld, eller in liten rundsköld av storlek bucklare.

Det antika grekiska kavalleriet bar sällan sköld överhuvudtaget, men hade heller inte något krav på sig att slåss till fots.

Dropskölden är lite av en anomali, faktist. Det romerska tunga kavalleriet klarade sig bra med en liten bucklare, så exakt varför en normandisk ryttare, som borde haft tillgång till samma skyddsnivå brukade en lång sköld är lite märkligt.
Dessutom så blir det ju problem med kiten eftersom du inte kan flytta över den till andra sidan, vilket en romersk kavallerist med sin lilla rundsköld kunde vid behov.

Jag tror nog att kiten är mer av en kompromissköld, eller en fotsoldatsköld. Eller varför inte en "dragonsköld". Precis som det äldre romerska kavalleriet förväntades kanske en normandisk riddare kunna sitta av och bilda sköldmur vid behov. Den långa spetsen blir mer begriplig om man tar in skydd av benen mot låga attacker med spjut och andra stångvapen.

Så jag skulle nog säga att, visst, skölden blev mindre när rustningen blev kraftigare. Och storleken har gått upp och ned genom historien. Ser man på storleken på saxiska sköldar som mäts, så ligger en stor grupp på mellan 50-60 centimeter i diameter! Och det i ett folk där majoriteten av krigarna stred till fots och utan annat skydd!
Storleken verkar också växla med tiden, och de blir större igen fram mot vikingatiden. Det kan mycket väl hänga ihop med kulturell attityd, traditioner och annat. Pilbågen fanns som saxiskt vapen, likaså slungan, men de användes sparsamt. Nästan som om det var ett vapen som inte var värdigt att brukas i krig.

Om de flesta striderna dessutom stod mellan snabbrörliga grupper av krigare, så var det vettigare med en mindre sköld som var lättare. Allt för att öka rörligheten.

Man kan inte göra det så enkelt för sig och bara se skölden och rustningen som de faktorer som spelar roll. Trots allt så har många av de mest orustade krigarna stridit med små sköldar, ibland inga alls. Skölden har i många tiden utgjord den enda rustning som majoriteten av krigarna burit.

Storleken på skölden och hur man greppar den hänger mer ihop med stridsteknik och hur man brukar sitt vapen, än med rustningens utveckling. Det är endast mot slutet, vid plåtrustningarnas epok, som man kan säga att det finns en mer klart samband. Men även det kan nog ifrågasättas.
Det kan lika gärna vara armborstet och de allt vanligare krutvapnen som gör att skölden överges, snarare än stålrustningen. Stålrustningen kan ge ett visst skydd, men en sköld blir fruktansvärt tung om den skall göras skottsäker. Och är den för liten ger den ändå inget skydd mot kulor och skäktor.

Och frågan är om du alls har någon nytta av en sköld när herr plåtnicklas kommer stonkande. Jag skulle snarare satsa på att ha ett stångvapen och utnyttja avståndet, eller köra svärd och dolk, försöka låsa plåtnicklas vapen och komma in med dolken. Skölden skulle vara av mindre vikt. Men en behändig bucklare skulle fungera bra i många andra sammanhang.

[Mårten]

Tack för ditt uttömmande svar Matti, det börjar klarna nu.