Omvärdering av olika brynjors historiska realism

[Matti]

En ganska gängse uppfattning bland många re-enactors idag är att en seriös re-enactor har nitat ringbrynja med platta ringar. Åtminstone är det den uppfattning jag fått.
En person som har "butted" har det antingen som ett stopgap men kan ses som mindre seriös och inte lika purjo.

Jag sitter just nu och nitar ihop en musa av platta ringar med trekantsnitar. Vår käre smed i Fotfänikan och jag diskuterade det en dag i lägret då han påpekade att visst, nitningen är korrekt men, ringarna är fel.
Nä, sa jag, och så var diskussionen igång. Nu kan Putte sitt smide. Han påpekade att ringarna var alldeles för tunna jämfört med historiska och att dessa var tjockare, stansade eller ihopvälda av dragen tråd.

Så jag började kika lite och fann Vegards eminenta uppsats och efter att ha funnit bra uppgifter om romerska och tidigmedeltida brynjor kom jag till slutsatsen att egentligen kan man inte säga att något av de alternativ till brynjor som vi har tillgång till är mer historiskt korrekta än de andra sett till helheten.

Dels handlar det om tidsfaktorn. Ringar fram till tidig medeltid var nästan uteslutande gjorda av dragen tråd. Dessa väldes ihop (engelskans welded kan ju tolkas som vällas eller svettas på svenska så exakt hur de menar är jag osäker på) eller försågs med nithål. Nitarna utgjordes av en bit tråd.
Det verkar som om de nitade ringarna på det hela taget var fortsatt runda eller ovala hela tiden, men nitens form ändras under medeltiden till en triangelnit.
De stansade ringarna har oftast ett fyrkantigt eller D-format tvärsnitt, men är inte platta utan verkar mest vara lika höga som breda.

Således har de nu så populära flata nitade ringarna, som ses som ett slags Rolls Royce, visserligen en för medeltiden korrekt ihopfästning. Men formen är fel. De nitade ringarna var som sagt fortfarande gjorda av dragen tråd och de som var fyrkantiga och närmast de flata ringarna var de som var stansade och därav hela och saknade nithål.
För vikingatid är inte heller nitningen riktigt korrekt i alla lägen.

Men det som verkligen är historiskt tveksamt är att ha ringbrynjor med bara nitade ringar. Vegard skriver att det verkar vara först under 1500-talet som helnitade brynjeplagg blir vanligare. Innan dess gäller att hälften av ringarna var nitade och hälften slutna, antingen stansade eller ihopvälda.

Det kan vara dags att sluta yvas över sin nitade brynja och att pika folk som kör med "butted". På det hela taget är en brynja gjord med buttade ringar närmare i utseende en brynja långt fram i medeltiden, då nithålen på de nitade ringarna är små och på intet sätt tillplattade på det sätt som dagens köpesringar är. Det är inte lätt att annat än på nära hål se skillnad på nitade och välda ringar över huvud taget!

Materialet och nitningsmetoden kan göra att de flata ringarna är bättre, ser mer skitiga ut, men de ger i det stora hela ett felaktigt utseende och är för tunna.

För vikingatid och bakåt är runda ringar det som torde var mest korrekt, med eller utan nitning.

Sett till helheten anser jag att det är hugget som stucket. De flata ringarna har egentligen ingenting att göra med en medeltida brynja annat än själva nitningen och möjligvis materialet.

När jag gör min järnåldersbrynja blir det hälften butted och hälften runda nitade ringar som gäller, även om nitningen är klumpig och gräslig jämfört med den eleganta nitning som verkligen gjordes när det begav sig.
Eller så byter jag butted mot ringar av järntråd som jag klämmer ihop eller något. Jag har ju ingen svets.

Summan av kardemumman är att du inte skall låta dig hunsas av någon bara för att han eller hon har en nitat brynja med platta ringar. Sannolikt är den på hela taget lika opurjo som en vanlig fjäderstålsbrynja.
Nummer två är att man bör fundera på vilken tid man vill visa.

Samt att idag finns det nog INGEN korrekt brynja att få tag på.

[Johan Käll]

Nu har jag sett både runda nitar som flata ringar av olika tjocklekar på brynjor daterade 1300-tal. De flesta jag sett har även varje ring nitad.

Härmed inte sagt att onitade inte förkommer. Det har jag med sett av alla möjliga storlekar och olika tjocklekar.

Johan käll
Albrechts Bössor
www.albrechts.se

[Matti]

Intressant!
Nu börjar vi få lite grepp om varifrån iden om den platta ringen kan komma!

Av det arkeologiska material jag sett, så är det nästan uteslutande fråga om hälften nitat, hälften helt.
Frågan kommer alltså om datering. Jag antar att det du sett är bevarade brynjor i Europa?

Man kan ju fråga sig varför man helnitade brynjor, då den är svagare än en brynja med hälften hela ringar.

Men om vi säger att helnitade brynjor och flata ringar är ett mer hög/senmedeltida mode eller stil, snarare än renässans, så går saker och ting ihop.
Från Eketorps medeltida använding finns ringar som är både runda och mer fyrkantiga/flata om jag minns rätt från montrarna. Mycket var runt dock. Medeltida Eketorp dateras till tiden runt 1200.
Vegards material som studerats är norskt, och jag vet inte vad som gjorts på de brynjefynd vi har från Sveriges medeltid eller om de går att analysera över huvud taget beroende på deras bevaringstillstånd.

Hur är det med den där muzans som hittades på den där kyrkvinden på Gotland? Har någon sett den?

Sen kan man ju fråga sig om vissa områden höll fast vid äldre beprövade produktionsmetoder med tanke på Vegards senmedeltida norska brynjor som har fyrkantiga och runda ringar.
Var vi nordbor mer konservativa vad gällde sådant?

Det vore ju bra om man kunde utarbeta lite vägledningar vad gäller brynjors utforming för olika epoker.
Om vi ser till Eketorpsringarna, så kan man säga att fram till medeltiden så är ringarna allt som oftast tråddragna, och sätts ihop hälften ihopvälda/hälften nitade. Eftersom en del ringar från Eketorp verkar vara mer fyrkantiga och tillplattade så kan man hävda att det kan ses som ett led i en process där nya ideer införs, en del ringar börjar stansas etc...
På kontinenten så blir tillplattade ringar vanligt under 1300-talet, kanske även så i Sverige. Även heltnitade brynjor börjar förkomma.

Fan, ni sena 1300-talare har alltid det så jäkla lätt med grejor!

[Eric Hejdström]

Muzan från Tofta har runda ringar, den finns på Fornsalen i Visby. Nitade. Men en del av dom ser lite tillplattade ut. Inte direkt maskinstandard på ringarna i den och inte bara på grund av korrosion...

Skulle tro att anledningen att det nu används brynjor med ganska platta ringar är att det är en ren tillverkningsteknisk detalj. Mycket lättare att få till yta att nita igenom om man plattar till hela ringen ordentligt istället för att bara platta till överlappet så det blir samma tjocklet som övriga delen av tråden. Finns ju en hel del ringar i brynjor som är rund tråd men har en lite platt yta också.

[Vesuvius]

Fast Vegards avhandling behandlar ju bara tre brynjor. Urvalsmaterialet får sägas vara lite litet. Intressant vore att över tid se procentuell fördelning.

[Matti]

Helnitat har ju den fördelen att det är enklare att sätta ihop brynjan ring efter ring. Och visst, Vegards avhandling omfattar bara tre brynjor, men bortanför 1300-talet och framåt så har vi inte så mycket brynjor kvar.
Sedan så gjordes ju saker för hand, och ibland lade man ner mer arbete än vi tycker är rimligt, därav kunde man få brynjor i stil med Germundby som har nitade ringar med så fina nithål att de i formen inte skiljer sig från de ihopvälda ringarna.
En maskin som skall vara effektiv fixar nog inte den graden av precision, inte heller en modern smed som arbetar så fort han kan.

Sedan så känner jag personligen att just en muza är mycket enklare att göra ring för ring med nitar, då det inte är att bara sätta ihop remsor som förberets innan.
Romarna hade ju sina stora verkstäder så för dem var det nog mindre problem att ha folk som satt och pusslade ihop sluta och nitade ringar som de sedan skickade vidare för ihopmontering.

[Johan Käll]

inte HELA brynjor. men fragment ligger å skräpar lite här och där och huvor, aventailer det finns ett rätt stort material.

Under medeltid tillverkade även rustningar i faktorier. Det är mest en romantisk bild av att en smed gör allt och sitter å petar med enstaka ringar. Det var vattendrivna stånghammare och löpande band teknik som gällde där man tillverkade några större mängder brynja.

Jag måste säga att de brynjor där varje ring är nitad är de allra vanligaste när man ser på lite större urval. Men det verkar också som att runda ringar är vanligast. Att folk gärna vill ha platta är nog för att de väger hälften så mycket de brynjorna...

Johan käll
Albrechts Bössor
www.albrechts.se

[Eric Hejdström]

Ringar med runt tvärsnitt verkar helt klart vara vanligast. Men jag tror att en av anledningarna till att många drar sig för att köpa en sådan jämfört med de med helplatta ringar är att dom ser för modernt tillverkade ut. Överlappet på de ringbrynjor som görs idag är sällan likadant som det är på originalen. om man inte custombeställer från bl.a. USA men då kostar det också en rätt rejäl slant. Det är inte särskilt stor skillnad i vikt på en platt och en rund ring. Eller bör inte vara iaf, om nu inte tillverkaren kör på 2mm tråd vilket tyvärr inte är helt ovanligt även om mindre dimensioner räcker gott. Men visst, en liten skillnad är det ju. Sen är det väl lite hur nitarna är utformade också. jag har iaf inte sett någon reproduktion idag som har runda ringar och är nitad med en tråd. Det är alltid små nitar med rund skalle. Vilket också bidrar till att man kanske upplever de platta ringarna som mer genuina med sina tattiga trekantsnitar.

[Matti]

Jag skulle tro att du ligger ganska nära sanningen där, Erik.
Folk som vill vara historiskt korrekta väljer det som de tycker ser mer historiskt ut, istället för att göra en mer ingående backgrundskoll.

Skall satsa på runda ringar med nit i varje fall, plus vanliga butted som får representera ringar som är välda för en järnåldersbrynja.

[Halvor]

Du nevner sveiste ringer (välde), men finnes det noen som helst tegn på at dette ble gjort? Analyser eller liknende? Ville det ikke være hinsides mye jobb å sveise ringer (noe som i utgangspunktet står for meg som omtrent umulig) i forhold til å stanse dem? Det er jo hele ringer man vil ha?

halvor

[Matti]

Ja, romarna verkar inte ha stansat ringar. Det krävs en del tech för att göra det, som jag förstår. Putte smed ansåg att stansa ringar var jävligare än att göra dem av dragen tråd.

Som jag sa så brukade romarna synbarligen endast nitade och välda ringar (i den engelska texten används ordet "welded")"Roman military equipment - from the punic war to the fall of Rome" Bishop & Coulston 2006, andra utgåvan sidorna 241-242.
Det finns ett möjligt undantag vad gäller material från Newstead, men det innefattade att man efter stansning filat ned ringarna till rätt storlek. Det vill säga filat ringarna runda!

Coppergatehjälmen från York, från 700-talet, hade välda och nitade ringar, inte stansade. Så det ser ut som om vattenkraften är ett måste för stansade ringar och den bryter igenom under medeltid. Romarna hade slavar...
Sedan så behöver inte väla betyda just svetsa utan att man hettar upp ringen och slår ihop den. Ett slag borde räcka. Pilligt javisst, men å andra sidan blir nog ringen het fort så du kan ha den i en tång, sedan ett slag med en litenhammare, iväg med ringen och in med en ny. Slavgöra eller dränggöra.
Dessutom fanns det lampor som gav en svetslåga under antiken, och vi vet ju inte hur mycket svets som behövdes för att få ihop en ring.

Dragen tråd verkar ha gällt för romarna och samtida folk. Stansningen kommer med medeltiden och stånghammare.

[Olov]

http://www.themailresearchsociety.erikd ... icles.html

[Ny Björn]

Nu har jag inte Vegards uppsats i direkt minne - men jag har för mig att det är han som nämner att det finns klara problem med hur analysen av ringväven från Coppergate utfördes, tror att de bara gjorde en typ av metallografiska slip medan Vegard gjorde både plan- och vertikalslip. Arne Jouttijärvis analyser av äldre brynjeringar (Thorsbjerg, Vimose, Hedegaard och Brokær) har även de visat att de är sammansatta av solida och nitade ringar (hittas [url="http://www.gnom.dk/projekter/ringbrynjehistorie.pdf"]HÄR[/url]).

/N B

[Halvor]

Jeg (og formodentlig de fleste andre som) har smidd nok i mitt liv til å vite at tynn tråd og sveising er temmelig hasardiøse greier. Risken er at tråden brenner opp, snarere enn at den blir passe var. Sant, med trening og øvelse...men ville det ikke være hinsides mye enklere å bare nite ALLE ringene om man uansett lagde dem av trukket tråd?

Såvidt jeg vet er vegards analyser temmelig unike. De fleste bøker om rustniner gjentar for det meste bare hva forfatteren har lest i andre bøker og dermed kan en feilaktig slutning fra f.eks. 1930 (dem finnes det nok av) fortsatt sirkulere i bøker skrevet av ukritiske forfattere.

Jeg sier ikke at sveiste ringer er umulig, bare at jeg vil se overbevisende analyser før jeg godtar at det er sånn. Jeg tror jeg kan vedde på at romerne stanset ringene som alle andre.

Jeg er imidlertid villig til å spytte inn 300 spenn for å få spørsmålet ut av verden. Sannsynligvis vil det være mulig å få tak i romerske ringbrynjeringer på f.eks. ebay.

Om jeg pisker vegard nok vil han kanskje kunne gjenta analysen fra hovedoppgaven?

Noen som vet hvor man får kjøpt originale romerske ringbrynjeringer?

Halvor

[Cederqvist]

svetsning och vällning är två olika metoder, i den förstnämnda använder man tillsatsmaterial i den senare inte. Svetsning är en relativt ny teknik (1800-tal).

Det finns en teknik för att välla små saker där man använder sig av ett större stycke träkol och ett tunt rör. Stycket läggs på den glödande kolbiten som man sen blåser på med röret. Har mest används inom guldsmide men funkar med järn också. Lite för lätt att tappa bort en liten ring även i en liten ässja och en tång "stjäl" för mycket värme. man borde också kunna göra ngn form av nitvällning. Timlön fanns inte på medeltiden[;)]. En skicklig modern smed klarar nog av detta arbete, men vem har råd?
För övrigt var det väl brynjemakaren som gjorde brynjor? Och han fick väl sitt material från tråddragaren? Smeden borde i så fall vara rätt långt bak i produktionskedjan?