http://www.burgenverein.ch/publikatione ... lalter.pdf
Den är på tyska, men väl värd att läsa igenom. En snabb resume av det europeiska förhållandena blir som följer.
Kelterna började användandet och tillverkningen av ringbrynjor i Europa och utnyttjade två tekniker för länkning: Europeisk 4-1 och keltisk 6-1.
Dessa är de enda tekniker som kan beläggas vid sidan av japansk 4-1 så skit på er alla som snackar om 8-1 och sånt!
Men en keltisk 6-1 brynja brukade dubbelt så många ringar som en 4-1 och gav mer skydd.
Kelterna använde framförallt det vi kallar "butted" rings, eller ihopflättade ringändar. Deras brynjor gjordes av tråddragna ringar. Med tiden tyvecklades förslutningstekniker som lödning, nitning och ihopsmidning och romarna verkar vara de som införde dessa förslutningsmetoder i stor skala då de hade tillgång till stora industrier för militärproduktion.
Detta gjorde att en brynja i 4-1 teknik fick ett ökat skyddsvärde och man kunde frångå den kraftigare men tyngre 6-1 brynjan.
Vad romarna dock gjorde för att snabba på arbetstiden, vilken ökade när man började nita eller löda, var att man började stansa hela ringar och bara hälften av ringarna behövde därför nitas. Att stansa ringar var nog ett göra för slavar men romarna torde ha kunnat bruka vattendrivna verktyg för att få lite fart på det hela.
Romersktillverkade brynjor kom sannolikt att leva kvar som beståndsdelar i flera medeltida brynjor.
Det skall påpekas att de nitade ringar vi har att tillgå generellt sett är på tok för tunna för att motsvara en romersk ring. De verkar ofta haft samma tjocklek som bredd. Nidingsbane tillhandahåller åtminstone stansade ringar och på SPQR finns runda nitade ringar. Men nitarna och utförandet av ändarna är inte sällan minst sagt brutala om man jämför med det man ser från sent keltiskt och romersk material. Där kan man se en hel eleganta nitningar med trådnitar och ändar som inte är märkvärt tillplattade.
Den ihopklämda tekniken för ringbrynja var nog mer lämpad när man inte hade en massa andra hantverkare att tillgå. En romersk brynjemakare i en Fabriciae fick sannolikt sina ringar färdiga, dels från de som gjorde ringar som skulle förslutas med nit alt lödas, dels de som slavade med att stansa ut ringar. Men den bibehållna skyddsverkar kombinerat med minskad vikt gjorde ändå att systemet infördes och blev standard.
Därmed inte sagt att ihopklämda ringar (butted) försvann. Det var trots allt lättare att tillverka med enkla medel. Men de var säkerligen billigare och kanske generellt av sämre kvalite och bevarades sämre.
Emellertid kan man också fråga sig om inte de omnämnanden i sagorna om tätvävda brynjor eller dubbla brynjor som förekommer, oftast som mycket exklusiva ägodelar som gått i arv, inte är brynjor av keltiskt hantverk tillverkade i 6-1? Man kastade sällan bort en rustning, om inte man ville ge en värdefull gåva till gudarna. Att romerska brynjor överlevde långt in i medeltiden antyder att äldre produkter överlevde in i romersk tid. En vanlig bysmed kunde nog laga en "buttad" brynja, men skulle kanske fått det svårare att ge en likvärdig lagning av en stansad och nitad.
Då jag talat med andra arkeologer som kikat på ringbrynjor vittnar de om att materialet inte är särskilt homogent, speciellt inte om tittar på funna fragment och inte enbart de som bevarats i sin "helhet". Man kan anta att de som bevarats bäst har varit de bästa, och då oftast i 4-1 nit och stansutförande, som ger absolut bäst förhållande mellan vikt och skydd.
Skall man dessutom ha en ringbrynja för järnålder som ser ut som de gjorde gör dagens klumpigt nitade brynjor med deras mycket flata ringar helt fel synintryck, speciellt med den modernare triangelnitstekniken.
Den bästa lösningen för en som vill ha en någotsånär korrekt nitad brynja är att skaffa Nidingbanes stansade ringar och SPQR:s runda nitade ringar. Annars förblir faktist svärtade fjäderstålsringar den bästa alternativet vad avser utseende som dessutom inte är historiskt felaktigt, något som ihärdigt förfäktats av en del här på sajten.
LÄS!