Den här gången gäller det alltså slida för en hyfsat enkel kniv med heltånge och ek i skaftet. Nitar i 2 mm koppartråd.
En liten notis först bara. Om jag inte minns fel tolkas flera slidor ur "Knives and Scabbards"(gäller säkerligen för stort fyndmaterial utöver de grävningarna) som att lädret blivit ornerat innan det sytts ihop till en färdig slida. Tror ornamentikens placering på lädret i förhållande till sömmar m.m. föranlett den tolkningen, vilket mycket väl kan stämma. Jag gör inte på det sättet och det av två skäl. Dels för att jag tycker det verkar rätt mycket svårare att nå ett nöjsamt resultat och sedan för att jag inte på något sätt jobbar med någon massproduktion. Många av London-slidorna har gjorts av hantvekare som producerat med en helt annan hastighet och då kan det finnas en poäng i att kunna mönstra lädret snabbt och smidigt liggandes plant framför sig, istället för att som jag ornera på en redan hopsydd slida. Men nog om det!
Precis som inför skaftningen ritas knivens konturer av så att man har koll på motivets "ram".
Och där är mönstret uppritat, ur"klippt" samt fäst till det lagom uppblötta lädret med ett par små tejpbitar, varpå mönsret överförs till lädret genom att man ritar upp det på nytt med en blyertspenna.
Använder hellre blyerts än bleck om man nu av misstag skulle trycka igenom pappret, vilket ärligt talat är rätt lätt gjort när det är lite småfuktigt som här. En variant vore förstås att tillverka en liten trä/hornpenna, men då skall man orka göra det också...
Slog mig i efterhand det kunde vara av intresse att se verktygen så slängde av en bild på dem också. Har någon gång under sommaren/hösten lyckats slarva bort min favorit pautsked så vart tvungen att sno ihop en ny lite snabbt innan jag stack hemifrån senast. Det är alltså den stora klufsen med shuck och kanhända är det en av världens sämre bilder vad gäller skärpa men hur som helst är spetsen på den gamla sylen något stukad och sedan filad/polerad så att den blivit smal och rundad för att inte göra några fula märken i lädret.
Sylen högst upp är kort och gott en syl som används när jag syr en del slidor, men den fungerar också fint till att pauta linjer med.
De andra två används för att göra punkter och prickar med.
Har tidigare testat att både skjuva pautskeden framåt respektive dra den bakåt över lädret för att skapa mönstret, men det är som att det inte riktigt vill bli bra så. Istället bygger jag upp linjerna genom att trycka skeden ner i lädret tillräckligt hårt för att skada fibrerna så märket inte kan "läka". Det går förstås att trycka för hårt också så stålet går igenom och bildar ett öppet sår, men det skall man inte göra.
Sedan upprepar man helt enkelt tryckandet tills hela mönstret är gjort varpå det är dags att gå över det ännu några gånger för att släta ut de små ojämnheter som bildas. I det här läget går det fint att låta skeden löpa i linjerna, men endast lite åt gången. Försöker man längre partier riskerar orneringen bli otydlig och man måste gå över den igen för att korrigera. Onödigt jobb.
Partierna mellan djuren brukar jag fylla ut med små prickar för att ge lite mer liv åt mönstret. Vilket också förstås gjorts på originalen.
Lädret här är förövrigt vanligt vegetabilgarvat utan rårand.
Ja, å sen ett par dar senare hade slidan torkat och fått sig lite färg.
Det gör verkligen all skillnad den där sista omsorgen man ger den. Mönstret kommer till sin rätt på ett helt annat plan än under tiden man arbetar i det lite smådassigt beiga obehandlade lädret. Kan vara rätt viktigt för ens egen skull att minnas hur det kommer se ut när man väl är färdig med arbetet. Kräver förstås att man redan gjort en sedan tidigare och har att jämföra med
Får tacka Karin Edlund så hjärtans mycket för rådigt skött kameraföring!
http://frejknivmakeri.blogspot.com/