En vanlig rabatt på medeltiden.
<font size="4"><font color="beige">Madonnaliljan oskuldens symbol</font id="beige"></font id="size4">:
Madonnaliljan är en välkänd trägårdsväxt i Sverige sedan
1100-talet eller tidigare. Den anses vara svårodlad, men jag
skulle beskriva den som nyckfull, trivs den så trivs den.
Den ska till skillnad mot andra liljesorter planteras grunt,
strax under ytan. Den blir som mest effektfull om man planterar
den i stora mängder (jag har en rabattpå 55 st), tyvärr blir en
sådan rabatt dyr. Den går att dra upp själv genom lökfjäll(bäst)
eller från frö, men det tar c:a 5 år innan den blommar.
Så här skriver man om den på katolik.nu:
<font color="navy">När Zeus gemål Hera satt och ammade Herakles tog hon ett
ögonblick den starke gossen från sitt bröst. En stråle av
modersmjölken sprutade rakt ut i rymden och på så sätt uppstod
vintergatan. På engelska heter den The milky way, mjölkgatan.
All Heras mjölk blev nu inte till stjärnor. En droppe föll till
jorden och där den föll växte en vit lilja upp.
Så förklarar den grekiska sagan uppkomsten av madonnaliljan,
Lillum candidum. Den liljan är den vitaste av alla liljor.
Candidum betyder inte endast vit utan bländande vit.
Madonnaliljan hör hemma i medelhavsområdet och är känd
sedan urminnes tid. Det är denna lilja som är liljan bland
törnen. Så har man hittat blomman växande vild trettio mil
från Saloniki. Det exakta hemlandet vet man inte. Man har
funnit vissa bestånd i norra Frankrikes och Syriens bergstrakter.
Dessa har inte varit fertila, det vill säga de har inte
lämnat grobart frö. Man anser att de varit minnen från de
gamla romarnas fältplatser.
Vi får nog anta att soldaterna inte varit några dyrkare av sköna
blommor utan att de odlade liljan för nyttans skull. Förr ansågs
nämligen madonnaliljan som ett utmärkt sårmedel: "vit liljas
kraft är uppmjukande" står det i en gammal flora från 1700 -
talet. Men annars är madonnaliljan mest känd som kvinnoläkemedel -
barnmorskans andra hand har den kallats. En salva som innehöll
madonnaliljans blommor användes för att mjuka upp barnsängskvinnans
förlossningsvägar. Dessutom bjöds den födande kvinnan ibland på
en dryck som innehöll pulvriserade ståndarknappar av liljan.
Den drycken skulle påskynda förlossningen, ansågs det.
Denna kvinnoblomma är jungfru Marias blomma framför andra.
Den symboliserar hennes renhet och oskuld. På många målningar
där Maria är avbildad återfinns även den vita liljan. Ibland är
inte Maria ens avbildad utan endast madonnaliljan. Men
människorna visste då vad liljan symboliserade.
De blommor som är målade på tavlor med bibliska motiv är
inte ditsatta på måfå. Konstnären har inte valt dem för att
de var vackra eller för att han var särskilt förtjust i dem.
Nej, de betyder alltid något och detta kände såväl kyrkans
män som vanliga människor till. Innebörden av dessa symboler
har i stort sett gått förlorad för oss.
Ibland finns endast en blomma avbildad och då är det oftast
madonnaliljan. Har liljekvisten tre blomsterkalkar avser den
Marias jungfrulighet: före, under och efter inkarnationen.
Det religiösa symbolspråket är oerhört rikt och utvecklades
ständigt under medeltiden.
När flera Mariablommor är avbildade är det nästan alltid sju
olika sorter. Sjutalet är intimt förknippat med den heliga
Jungfrun. Vill konstnären framhäva Marias ödmjukhet målar
han violer och vill han framhäva henne som den mäktiga
himladrottningen sätter han dit iris. Målaren kan välja
ur ett rikhaltigt förråd av blommor som syftar på Maria
och hennes son.
När det talas om liljor i bibeln avser man blommor i
största allmänhet, "se liljorna på marken". Och "jag är
ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen".
Madonnaliljan är underbart vacker men svårodlad. Ett av
skälen är att lökarna är mottagliga för sjukdomar, bland
annat gråmögel. Det är dessutom svårt att få tag i friska
lökar. Men lyckas man med det sistnämnda skall man plantera
lökarna grunt till skillnad från andra liljor. Dessutom
tycker de inte om att ha sol direkt på jorden, någon låg
perenn är därför lämplig att sätta framför. jorden måste
vara väldränerad för att minska på gråmögelangreppen. Sedan
gäller det att gå den dagliga inspektionsturen i trädgården
och plocka bort eventuella små röda skalbaggar som älskar
att kalasa på liljor. Men stämmer allting och man lyckas
frambringa några madonnaliljor kan man känna sig mycket stolt.
Själv tycker jag att det är extra roligt att odla blommor som
är historiskt intressanta.</font id="navy">
<font size="4"><font color="navy">Riddarsporrar</font id="navy"></font id="size4">
Riddarsporrarna symboliserar som framgår av namnet den
ädle riddaren. Madonnaliljorna planteras i förgrunden och
riddarsporrarna i bakgrunden. Fördelarna med rabatten, förutom
att den är obeskrivligt vacker är att båda växterna är härdiga
(klarar sig ända uppe i norrland)och perenna (kommer tillbaka år
efter år).
<font color="pink"><font size="6">Rosen Blommornas Drottning</font id="size6"></font id="pink">
Ingen annan trädgårdsväxt har haft så stort symbolvärde
som rosen. Man skulle lätt kunna fylla tusentals sidor under
ämnet "Rosens symbolvärde genom tiderna".
En historisk trädgård utan rosor är inte värd namet.
Fördelen med gamla sorter är att de doftar underbart.
Min speciella favorit är den franska 1800-talsrosen
Mme Alfred Carriere, den doftar som en blandning mellan
finaste parfym och grapefrukt.
Här följer ett axplock av historiska rosor:
<b>Rosa Mundi</b>
En av de absolut äldsta gallicarosorna. Kallas 'polkagrisros' för sina strimmiga blommor i karminrött med rosa och vitt. Ibland uppstår en rent karminröd blomma utan strimmor när den åtgår till sin föräldraros, 'Officinalis'. Doft av körvel, mandel och mysk. Uppkallad efter Henrik II älskarinna, Rosamund Clifford, som levde på 1100 talet.
<b>Rosa Alba Maxima</b> the jacobite rose
Jacobiterrosen, Den här rosen är mycket gammal 1400-tal eller
tidigare. Den har länge odlats i Norden och kan påträffas vid
gamla gårdar. Den kallas också för 'Vit bondros'.
Den planterades som hemligt tecken i trädgårdar i skottland
på att man sympatiserade med Jacobiterna.
<b>Rosa Gallica Officinalis</b>
Denna ros odlades kommersiellt redan i Egypten; ibland sägs att
den odlades också i Grekland och Rom. Under romersk tid
exporterades den från Egypten till Rom under vintersäsongerna
och det ska ha varit på dessa rosor som Kleopatras gäster fick
vila. Verklig spridning, och sitt nuvarande namn, fick provinsrosen
på 1200-talet när Edmund, greve av Champagne, återvände från
ett korståg i Mellanöstern och hade med sig rosen hem till
Provins (inte Provence) i närheten av Paris. Där odlades den
i stor skala redan århundradet därpå, och för övrigt över hela
Europa till prydnad och för medicinskt och kosmetiskt bruk; den
var känd för att behålla doften även torkad. Edmund var också
earl av Lancaster och på den vägen kom provinsrosen från Gallien
till England, där den bl a blev huset Lancasters röda ros.
Karl V beordrade dess plantering vid Louvren 1365.
Läs mer om rosen och "Rosornas krig":
http://www.lancashirevillages.com/redrose/
Den andra rosen, den vita, var en albaros, troligtvis Rosa Alba
Suaveolens. Det saluförs en sort i Sverige under namnet
York and Lancaster(Brent Dickerson tror att det rör sig om en damascenerhybrid
av senare märke, läs under Damascener) men den har ingeting med
kriget att göra.
<b>Damascener</b>
Den här rossorten ska ursprungligen ha förts med av korstågsriddare
från Syrien. Jag vet inte vilken den ursprungliga sorten är, därför
la jag in en bild på en välkänd hybrid.
Jag citerar Brent Dickerson:
<font color="navy">"Damask Roses are supposed to be from a hybridization
between R. gallica and R. phoenicia which occurred in Asia
Minor and became distributed throughout Syria and the Near
East and Middle East generally. The Crusaders--according
to tradition--brought it back to Europe from Damascus (hence
the name) in 1254. However, there is a most daunting and
seemingly impenetrable fog around R. damascena. References
can be found to "the common Damask" as late as the 1820's,
and yet what an author is referring to by this term remains
elusive. It indeed frequently seems that "the Common Damask"
is rather a Damask Perpetual! Worse, cultivars which we
today consider as defining the group--`Leda', perhaps, and
'Mme. Hardy'--seem to have been hybrids. 'Celsiana', a most
beautiful and popular rose, is possibly "typical" Damask;
and yet, even it has its mystery (current research seems to
indicate that the "pre-1750" date usually put forward is
whimsical). Even 'York and Lancaster', frequently considered
to be a sport of the original (red?) Damask, is supposed by
one authority to be an Alba on the basis of a sporting back
to something like the Alba 'Semiplena'! The cultivar used for
the rose oil industry in Bulgaria, `Trigintipetala', supposedly
a long-ago import from Turkey, is perhaps dependably R.
damascena . . . . That said, characteristics associated with
our concept of what a Damask should look like are: upright
frequently arching canes, grayish-green somewhat rugose somewhat
hirsute leaves, large fragrant blossoms in few-flowered clusters,
delicate in appearance, and ranging in color from white to deep
pink depending on the cultivar."</font id="navy">
Så här skriver man om rosor på katolik.nu:
<font color="navy">Rosen Blommornas drottning
Näst efter liljan anses rosen som den främsta Mariablomman.
Långt före Kristi födelse skrev den grekiska skaldinnan Sapfo
om rosen som blommornas drottning. Naturligtvis blev blommornas
drottning Marias blomma. Men helt utan problem gick det nu inte.
Rosen var en del av livet för både greker och romare. De använde
den rent praktiskt som att tvätta sig med rosenvatten, strö
rosenblad på golvet, lägga några blad i sängen och stänka
rosenparfym på sig. Den betydde också mycket rent mytologiskt.
Som följd av romarnas stora rosenintresse förbjöd den första
kyrkomakten dess odlande och dess användande i egenskap av
en hednisk sedvänja. Men rosenseden satt alltför djupt rotad
för att låta sig ryckas upp. De första kristna utsmyckade till
och med katakomberna med rosenmotiv. Det var inget annat för
kyrkans styrande än att ta rosen till sitt hjärta och helga den
åt jungfru Maria.
Rosen har fascinerat människan i alla tider, redan 500 år före
Kristi födelse fanns mer än 600 böcker skrivna om blomman på
kinesiska.
De odlade rosorna är otaliga; här återfinns de ljuvligt doftande,
de länge blommande, de klängande etc. (…) Folkvisans jungfru
Maria
<font color="red"><i>Jag vet en så dejelig ros, är vit som liljeblad, när jag
på henne tänker, så görs mitt hjärta glad.
Hennes blad skiner som blyan, hennes hår som purpur klar,
Gud låte henne aldrig sörja, utan alltid vara glad.</i></font id="red">
Folkvisa från 1500 -talet
Blyan var ett mycket fint tyg, förbehållet konungsliga brudar.
I otaliga hymner och dikter från medeltiden är den sköna rosen
symbol för Jungfrun. Skönheten är också en av Marias dygder.
Hon är den ädela rosen, hon är den dejeliga rosen, hon är den
blomstrande rosen av Jeriko...
Maria framställd som rosenkransmadonna. Hon står med Jesusbarnet
på en månskära, omgiven av en krans av rosor. Hon hyllas av två
knäböjande grupper, t v de andliga med påven i spetsen, t h de
världsliga med en kejsare som den främste. Troligen ett nordtyskt
arbete från 1500 -talets början. Vadstena klosterkyrka,
östergötland. Gläd dig, Maria, du blomstrande ros av Jeriko!
Din stora glädje kan ingen förstå som Gud Fader lät dig undfå,
den stund du födde den signade Krist, vilkens dotter och moder
du är förvisst!
O, rosenblomma, vad fröjd och glädje då du först hans fagraste
anlete såg, och lade honom till ditt bröst.
Hjälp oss, Maria, välsignade jungfru, att vi med glädje må skåda
Guds anlete och giv oss glädje med dig i himmelrik! Amen.
Ur "Marias sju fröjder", svensk bön, 1400 - talet.
Maria är också rosen förutan torn, det vill säga utan törnen.
De vassa taggarna symboliserar synden. Maria är den syndfria.
I paradiset var rosen vit och taggfri, så berättar legenden.
Det var syndafallet som gav rosen törnen och Jesu blod från
korset som förlänade blomman den röda färgen.
Den vilda, vita rosen har fått symbolisera tystnaden. "Maria
gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta." Ofta har den
använts som motiv på biktstolar. I bikten råder tystnadsplikt.
Nyponblomman, och även andra vilda rosenblommor, är full av
symboler. De fem kronbladen representerar de fem bokstäverna
i Marias namn. De står också för Kristi fem sår. Och enligt
S: ta Birgitta symboliserar den vilda rosen fem kronblad:
Marias ärbarhet, barmhärtighet, mildhet, skönhet och gudomliga
glädje. Under slutet av medeltiden blev det vanligt att avbilda
Maria som rosenkransmadonna. Den heliga jungfrun är omsluten
av en rosenbård.
Rosenkrans är ett annat namn för radband. Och det består av ett
antal pärlor, utförda i mer eller mindre dyrbart material. Det
användes för att räkna böner vid andaktsövningar, inte endast av
katoliker utan även av muslimer och tibetanska munkar. Bruket att
läsa böner efter radband inom den romersk - katolska kyrkan är
mycket gammalt. Seden spreds framförallt genom dominikanerna.
Legenden berättar att Maria i egen hög person överlämnade ett
radband till den helige Domenicus år 1211.
Seden med rosenkransen spred sig hastigt inom kyrkan. En mängd
rosenkransbrödraskap uppstod med syfte att läsa rosenkransen
flitigt. Det första rosenkransbrödraskapet stiftades år 1475
av en munk som hörde till dominikanerorden.
Det är också från denna tid som Maria avbildas som
rosenkransmadonna. Hon omges nu av en krans med rosor bestående
av serier på tio mindre och en större, syftande på rosenkransen.</font id="navy">