Historiska världars forum

Livrustkammaren riskerar tydligen hyreschock. Det är i min mening vansinne att resonera på det sätt som Finansdepartementen gör (eller inte gör). Kultur har ett egenvärde, inte ett marknadsvärde.

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=526311

Ja, det är ju märkligt hur staten ger med ena handen och tar med den andra, när det gäller egna verksamheter.
Jag förstår inte att museer i statliga byggnader skall behöva betala hyra överhuvud taget, om de slapp hyra så kanske vi kunde få större och bättre utställningar.

Detta är i princip samma problem som SHM har gentemot Fastighetsverket, och faktiskt indirekt en av anledningarna till att Forntidsutställningen inte är färdig än (vilket diskuteras under debatten om SHM).

/Henrik

Samma sak som förvarsmakten råkar ut för.

Älskar vi inte byrokrati?

Mycket irriterande! Det är ju så överallt. Dagis betalar hyra till kommunen som äger lokalerna osv osv... Att slippa sådant krångel borde vara en av de stora fördelarna med offentligt ägda grejer annars.

>> Kultur har ett egenvärde, inte ett marknadsvärde.

eller också är det vi måste bli bättre på? att visa att kulturen på många sätt faktiskt HAR ett marknadsvärde?! se till att finansdepartementet förstår vilka faktiska kapital vi förvaltar och ger oss resurser att förvalta dem i samma utsträckning som statens övriga verksamheter. En stor del av åtminstone de statliga museerna mer eller mindre bokstavligen sitter på hundratals (tusentals?) miljoner kronor som vi är ålagda att förvalta. ska man räkna ett "marknadsvärde" på förvaltningskostnader över så omfattande kapital, så pratar vi om helt andra summor än de anslag som finansdepartementet idag avsätter för förvaltning av kulturarvet.

så om marknadskrafter och finansdepartemnet enbart kan förstå siffror, låt OSS då ge dem riktiga siffror. och inte bara godta de siffror de tilldelar oss och de förvaltningskostnader de tror vi kan gå runt på.
detta är ett jobb som många museer idag har påbörjat. kanske vi tillslut på detta sätt få dem att förstå vad det kulturella kapitalet egentligen innebär och omfattar? Sen kanske resurser och medeltilldelning kan börja diskuteras på helt andra vilkor?

stundtals kan man bli väldigt less på den eldsjälsidealsim och självuppoffring som är så påtaglig inom museivärlden. vi har varit för bra och för duktiga och hållt upp en god fasad för länge! gjort för bra insatser för kulturen på vår egen bekostnad.
(det som är dåligt är alltså att det sker på personalens bekostnad i form av stress, utarbetning och sedan sjukskrivningar, inte att det de facto görs bra insatser...)

/myra
-hoppfull, men realistiskt pessimistisk, om att man kan förändra världen bara man vill tillräckligt mycket(tja, det var ju det där med eldsjälar då'rå


ps. "vi" syftar här främst på alla statliga verksamheter som är ålagda att förvalta kulturarv i olika former. det finns naturligtvis också fler aspekter som bör lyftas fram i debatten, detta är enbart en av dem...

<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by myra</i>

>> Kultur har ett egenvärde, inte ett marknadsvärde.

eller också är det vi måste bli bättre på? att visa att kulturen på många sätt faktiskt HAR ett marknadsvärde?! se till att finansdepartementet förstår vilka faktiska kapital vi förvaltar...
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">

Jag undrar just vilka ideer nummerkruncharna på finansdepartementet får när de får veta vad en samlare kan slanta upp för några gamla halskragar, hjälmar och svärd av lustigt snitt...

I offentliga verksamheter uppkommer ofta detta ganska märkliga ekonomiska moment 22, som jag personligen tror beror på att man av någon (för mig totalt obegriplig) anledning helt okritiskt tagit över ett tänkande från affärsdrivande företag. T ex finns på många håll inom vården en s k ”beställar-utförarmodell”, som innebär att man ger alla pengarna till en instans inom den offentliga organisationen, för att den skall ”beställa” (=”köpa”) exempelvis vård från andra instanser. Det är då man får idiotiska konsekvenser som att en skallskadeenhet bara ”får lov” att utföra 125 operationer på ett år, eftersom det antalet är vad som ”beställts”. (Vad de förväntas göra med den 126:e svåra skallskadan som kommer in kan man ju fundera över…[:(!])

Likadant blir det ofta med lokaler. Lokalerna ägs och förvaltas formellt av en enhet eller förvaltning, medan verksamheten i dem bedrivs av en annan, som då hyr lokalerna. I mina ögon är det faktiskt mer konstruktivt om jag tar pengar ur ett fack i plånboken och lägger dem i ett annat, eftersom den flyttningen inte kostar mig pengar! Överföringen från ett konto i stat/kommun/landsting till ett annat kostar ju faktiskt pengar - om inte annat i form av administration.

Vore det inte enklare att statliga museer fick vara hyresfritt i statliga lokaler, och fick anslag för att bedriva verksamheten, medan de som förvaltar fastigheterna får anslag för att göra det? Med andra ord att enheterna ägnar sig åt den verksamhet de finns till för, i stället för att lägga tid (och pengar) på att ta betalt av varandra? Tanken är ju ändå att det totalt sett skall gå jämnt ut i slutänden.

Lasse C

Det kan faktiskt bli ännu lurigare än så. Jag arbetar i en offentlig verksamhet där resurserna kommer till 100% från anslag. Det finns inga andra intäkter alls. Enheten har dock ett vinstkrav på sig, vilket i praktiken endast innebär att vi lägger undan den del av anslagen som motsvarar den av kommunen krävda vinsten och betalar tillbaka det vid versamhetsårets slut. Riktigt fiffigt faktiskt, då man slipper ord som "dra ner", "spara" och dylika som låter så illa i väljares öron.