Historiska världars forum

Personligen tycker jag att om man inte kan skilja på "de" och "dem" vilket naturligtvis är önskvärt att man kan, föredrar jag att man använder "dom". Detta beror naturligtvis på sammanhang, vad som passar i ett mer vardagligt inlägg på ett forum eller i en skoluppsats passar inte i ett formellt brev eller en vetenskaplig text.
Men det var min åsikt.

Eva

Skulle våga påstå att det är en högst personlig fråga om estetik i skriftspråket vilket ord man använder. Jag tycker fortfarande att de och dem känns bättre men i mitt framtida yrke kommer jag inte att markera dom som fel.

Jag skulle vilja rekomendera lite "bättre" (eg. mer djuplodande) litteratur än just F Lindströms böcker. Lindströms böcker är mycket roliga och absolut läsvärda men kan också vara ofantligt fel på vissa ställen. Läste en artikel om att härledningen i hans böcker inte alltid stämmer (men det är inget jag kan gå i god för själv utan jag litar på språkforskaren som skrev artikeln - sådan är jag).

Då till böckerna:
Fult språk av Lars-Gunnar Andersson
Offentlighetsstruktur och språkförändringar av Eva Mårtensson & Jan Svensson
Språkrätt av Ulf Teleman
Svenska språket under sjuhundra år - En historia om svenskan och dess utforskande av Gertrud Petterson

Av dessa är Gertrud Petterssons bok min absoluta favorit. Jag har fullt med små lappar i den vid mina favorit stycken.

Men som Ulf skriver så är det historiskt så att vi hela tiden förenklar språket och förändrar språknormen.

/Ingiz *som däremot inte kan med stavningen sej av sig som jag sett i många barnböcker*

Det enda som stör mig mer än "de" använt på fel sätt är när någon använder "dem" på fel sätt. Då föredrar jag hellre ett "dom" om man nu ska ha ett enda ord att använda. "Dem kommer i morgon" etc.

Motsvarande finns när engelsmän försöker vara lite arkaiska och använder 1600-talsengelska på fel sätt. "Thee art not ..." etc.

M a o, om man ska använda ett lite ovant grammatiskt uttryck, se till att använda det rätt!

// Arnaud, läser alldeles för mycket skräplitteratur

Tack Uffe! Äntligen en tråd där jag kan utöva min svensklärarfascism utan att klanka ner på någon.

Många har som sagt problem med när det ska vara "de" och när det ska vara "dem". Detta beror antagligen på att båda orden blir "dom" i talspråk. Det är t.ex. inte alls lika vanligt att folk har problem med "han" och "honom". Jag tycker att det enklaste sättet att få det rätt är att jämföra med meningar som bara handlar om en person. Om man skulle skrivit "han" i singular skriver man "de" i plural. Om man skulle skrivit "honom" i singular skriver man "dem" i plural. T.ex. "Han äter mat." "De äter mat." "Jag gav honom ett äpple." "Jag gav dem ett äpple."

Jag hoppas att det blev begripligt. Mina elever tycker ibland att jag krånglar till saker när jag ska förklara dem.

Karin

Eller är alla "förenklingar" i språket bara ett symptom på skolans oförmåga att föra vidare ett nyanserat o fullständigt språk?

Stjernchild: Stora delar av språket förenklas ju hela tiden, det är en ofrånkomlig utveckling. Samma sak händer med de flesta språk. Exempel; Ett ord med tre stavelser som anses "svåruttalat" av folk tappar efter en tid den sista stavelsen, först i talspråk, sedan även i skriftspråk.

Samtidigt fylls det på med nya (ofta sammansatta) ord som i sin tur kommer att förenklas vad det lider.

Ahh, en chans att tvinga på er mina fem ören som språkfascist och svensklärare, härligt! Vad gäller dem/dom, dig/dej o.dyl. brukar min käpphäst vara stilistisk nivå. Även om jag personligen tycker att ”dom” är särdeles fult och ger ett slarvigt intryck kan jag acceptera det i enklare former av texter, t.ex. diskussionsforum eller e-post, i uppsatser och rapporter tycker jag dock inte att ”dom” har något existensberättigande. Just ”de/dem” har ju också en fördel gentemot ”dom” genom att syftningen blir tydligare, underlättar förståelsen av texten helt enkelt! I talspråk behövs ofta inte den tydligheten genom att kroppsspråk och annat hjälper till att nyansera den information som förmedlas.

Vad gäller förenkling och att skriftspråket hela tiden närmare sig talspråket håller jag faktiskt inte helt med, det är faktiskt delvis fel! Visst, i många fall har talspråket under 1900-talet och senare påverkat skriftspråket, men även det motsatta har skett. I många fall har vi börjat uttala många ord stavningsnära, vilket tidigare inte förekom. Exempelvis säger många nuförtiden ”och”, men tidigare var det vanliga uttalet ”å”.

Att sedan språket ständigt förändras har jag absolut inget emot och det är också en ofrånkomlig utveckling, men man skall inte vara så snabb avskaffa ord och former som fortfarande fyller en funktion tycker jag. Sedan måste jag vara lite skeptisk till att vissa förändringar verkligen leder till en förenkling, exempelvis så blir det allt vanligare att komparera ord med omskrivning istället för ändelse, t.ex. ”mer snäll” istället för ”snällare” (se www.spraknamden.se). Något som åtminstone jag personligen finner betydligt klumpigare.

<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Jag skulle vilja rekomendera lite "bättre" (eg. mer djuplodande) litteratur än just F Lindströms böcker. Lindströms böcker är mycket roliga och absolut läsvärda men kan också vara ofantligt fel på vissa ställen. Läste en artikel om att härledningen i hans böcker inte alltid stämmer (men det är inget jag kan gå i god för själv utan jag litar på språkforskaren som skrev artikeln - sådan är jag).<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">

Fredrik är språkforskare. Jag tror att han har doktorerat, men är inte säker. Att olika forskare inte håller med varandra har man sett bevis på förrut...


<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">I många fall har vi börjat uttala många ord stavningsnära, vilket tidigare inte förekom. Exempelvis säger många nuförtiden ”och”, men tidigare var det vanliga uttalet ”å”.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">

Menar du att man uttalar "och" med "o"?! Det har jag nog aldrig hört. Det måste låta helknasigt! *prövar för mig själv* [:)]

Jag tycker att det är bra att språket utvecklas och förenklas. Det vore inte så kul att behöva skriva på medeltida svenska. Men samtidigt finns det riska att man förlorar nyanser i språket precis som du skriver Karin! Jag kan ibland vara lite avundsjuk på engelskan och alla dess nyanser och underbara små ord!

/Uffe

<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Fredrik är språkforskare. Jag tror att han har doktorerat, men är inte säker. Att olika forskare inte håller med varandra har man sett bevis på förrut...<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">

Såvitt jag vet är han doktorand, han håller alltså på att doktorera, vilket kan vara en rejäl skillnad.

<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Menar du att man uttalar "och" med "o"?! Det har jag nog aldrig hört. Det måste låta helknasigt! *prövar för mig själv* [:)]<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">

Nej, istället för "och (åk)" sa man "å", vilket inte heller är helt ovanligt fortfarande idag, framförallt i många dialekter. Att uttala det som är vanligt idag är p.g.a. påverkan från skriftspråket. En liten läsning av kapitlet om språkhistoria i en lärobok i svenska för gymnasiet brukar bjuda på många liknande exempel, se t.ex. Svenska språket av Bo Lundahl och Bengt Sjöstedt. Annars är, precis som Ingiz redan påpekat, Getrud Pettersons Svenska språket under sjuhundra år en riktigt trevlig bekantskap.

rejäl vet jag väl inte om man kan hålla med om...

Sjælv blir jag bara sæmre med tiden. Ju fler stællen jag bor på desto fler olika stavningar och bøjningar råkar jag ut før i dialekterna. Just nu bor jag i Hjartdal i Telemark och de har kvar ændelserna -ir -ur -er som førsvann på 800-talet (tror jag) och blev -r som vi kænner från medeltiden, senare -ur.

Snart kan jag væl inte ens skriva "æ", jag menar æ... æ.. æsch!

(Men jag kan skriva mitt efternamn korrekt - Hagæus)

Kul att läsa dina inlägg Fardäng, nån här som har lite mer känsla för språket o dess mekanismer.

Dialekter är riktigt trevligt. Fast på ett sätt är det tråkigt att ha en sån där alldaglig dialekt som alla förstår. Man vill liksom kunna vara lite obegriplig ibland... Själv är man begåvad (eller nåt) med nån sorts göteborska. Ganska begriplig, och lite tråkig.

Rickard

Jo det är trevligt med dialekter, tyvärr har jag lite problem med att förmedle min egen i just skriftspråk då den innehåller tecken som normalt inte finns på ett svenskt tangentbord.....inlägg skulle ta så lång tid och dessutom bli svåra att förstå om jag gick över till Idremål. Dock skulle väl våra norska debattörer ha lättare för den.