Anledningen till att jag startar denna tråd är att det i tråden om Svitljod under evenemang framkom att begreppet "Forn sed" skulle användas för förmedling av de dåtida nordiska religiösa föreställningsvärlden.
Detta verkar samtidigt vara sett i ett väldigt förenklat perspektiv på missionen och den dåtida samt nutida kristendomen.
Då jag på senare tid sett till att fräsha upp mina kunskaper i vikingatidens historia med en kurs vid Uppsala i fjol våras, så fick vi även inblick i mycket av den senaste forskningen.
Eftersom jag är kristen så kan jag inte bortse från att detta kan påverka mina omdömen, men jag gör mitt bästa för att inte låta det göra det. Trots allt så var det många som i Guds namn glatt nackade folk utan samvetsbetänkligheter när det begav sig. Men den demonisering some delvis verkar göras i smyg, under devisen, "visa hur det var" är egentligen ungefär lika ensidig och förenklad som den missionärerna och deras efterföljare gjorde gentemot den fornnordiska religionen.
Jag försöker själv sätta mig in i hur det var, på basis av de källor vi har, och så långt görligt undvika att mina egna sympatier och antipatier påverkar. Det får det inte göra när man är vänd mot allmänheten i min mening. Om vi sen sitter kring lägerelden på kvällen och och munhuggs om Sigfrid kontra Tor, det är en sak, men som jag ser det så håller man på med re-enactment och levande historia och vinlägger sig om korrekta kläder och sömmar, så måste man försöka förhålla sig korrekt till de föreställningar och bruk som fanns och inte undvika de obehagliga aspekterna av den kultur man levandegör.
Man bör inte släta över att kristna tog till våld för att konvertera. Man får heller inte undvika att nykristna kunde slås ihjäl av sina grannar. Eller att man brände "kättare" på bål, men ej heller att stora hövdingar fick en slavinna med sig i graven, som söps och drogades, och utsattes för serievåldtäkt.
Vi vill nog alla, innerst inne, att den kultur eller epok som fashinerar just oss, skall ha varit lite bättre, lite "renhårigare". Det är mänskligt. Arkeologer idylliserade under lång tid jägare och samlare så till den milda grad att man i princip svor ifrån sig att några större eller allvarligare våldshandlingar, se det sysslade egentligen inte folk med i forntiden. De där yxorna och svärden var nog lite mer för "status".
Konfronterade med riktigt obehagliga fynd, så är det många som inte kan låta bli, att i det "kritiska tänkandets namn" undvika ord som "massaker" eller "överfall och mord" när man står inför en massgrav med män, kvinnor och barn, som klubbats ihjäl stående på knä medelst stenyxor.
Varför kan det inte ha varit en ritual? Kan det inte ha varit frivilligt. Det behöver ju inte vara krig... Tramset pågår än idag.
Så om någon känner sig påhoppad av mig och tycker att jag är en besserwisser, så är det inte min avsikt. Jag är precis lika blind själv, innan någon sliter fjällen från ögonen på mig. Men jag tror detta är viktigt! Det handlar om att förstå andra kulturer, att se det bra och det dåliga och om att våga se sanningen, och i slutändan sig själv i vitögat. Det är inte kul, och nog blir jag rädd ibland av mig själv. Jag lär mig något nytt varje dag, och grämer mig över saker jag förmedlat som jag i efterhand ser var urbota sendvridet osv...
Så snälla, jag har inte menat att förolämpa någon, det har inte varit min mening och jag ber tusen gånger om ursäkt om jag uttryckt mig i dåligt valda ordalag. Men även komplicerade frågor måste beröras och diskuteras. Trots allt är det vi här på HV som i dialog med varandra, kan finna lösningar och nya vägar och se saker från en mångfald perspektiv.
Vi som sysslar med detta som vår hobby, ja, jag och käre Nybjörn försöker till och med syssla med det som yrke (vi är nog bra tosiga!) vi är på många sätt en betydligt mer omfattande historieförmedlare än många traditionella museum är! Detta sitter inte väl hos somliga, men det ger oss en kraft. Och ett ansvar. I tider då historieundervisningen har varit på fallrepet under vissa perioder så har vi likväl gått som kärringen mot strömmen och konkret visat vad vi tycker är intressant och viktigt.
Vad ville jag säga med det? Tja... sträck på er allihop, vilka ni än är. Vi gör en insats, och tillsammans kan vi bli ännu bättre. Och vi blir fler.