Historiska världars forum

Jag sitter och läser i Woven into the earth och bilr mer och mer sugon på att fålla den klänning jag syr med brickväv som flera av grönlandsfynden verkar vara fållade. Jag förstår precis hur det funkar med själva tekniken (med inslaget som sys fast i plagget etc) men hur löser man det praktiskt? Hur sitter man och jobbar? Hur spänner man upp väven? När jag väver brickband så brukar jag använda sadelgjord som bälte och bandlås för att spänna fast bandväven i, men hur löser jag det om jag ska väva fast ett plagg..?

Tacksam för massa tips!

När jag har vävt kanter på ett plagg har jag spänt upp varpen mellan två skruvtvingar på arbetsbordet. [url="http://www.textilverkstad.se/bilder/drakt/kant/kantning_1.jpg"]<b>Så här</b>[/url].

Jag väver med en liten bandgrind. När jag kommit igång med vävningen ser det ut [url="http://www.textilverkstad.se/bilder/drakt/kant/kantning_2.jpg"]<b>så här</b>[/url].

Det går bra så länge man bara ska ha en rak kant. Runt ett hörn är det lite trixigare. Med tiden ska jag göra en beskrivning hur jag gjort då. När jag kantade en öppen kort hätta la jag den på bordet med en tyngd på och spände varpen med ett band runt midjan. Då kunde jag vrida hättan. Jag väver i de här fallen från mig.

Hoppas det här kan hjälpa en bit på vägen.

Hmm, det ser ud til jeg er nødt til at prøve det også på et tidspunkt.

Forresten Åsa, det er da en rigtig lækker lille bandgrind du har, har du et billede hvor man kan se den ordentligt?
Er det en du selv har lavet?

/Maria

http://maria-heel.blogspot.com

Förebilden är en liten bandgrind i horn, troligen älg. Den har inskuren dekor med ilagd svart färg. Det är ett fynd från Väskinde kyrka här på Gotland, där den hittades vid en restuarering. Den finns nu på Historiska museet i Stockholm. Anne Marie Franzén har beskrivit den och daterar den till troligen medeltidens senare del - med frågetecken. Den jag har är skuren i ene av Margareta Hoas. Den är precis lagom till bandkantningar.

En liten bandgrind i älghorn med liknande dekor finns från Bryggen i Bergen. Den är daterad till ca 1250-1350. Den har bara plats till sju trådar. Och så har den några egendomligt placerade hål i övre och nedre kanten.

Men har man ingen liten fin bandgrind, går det lika bra att använda en som man skär ut i papp. Det hade jag innan jag fick den här.

Med tiden ska jag lägga upp lite bilder om bandkantning och de små bandgrindarna på min hemsida, men tiden räcker inte till för det just nu.

Spændende, den ser i hvertfald rigtig fin ud, og jeg er nemlig på udkig efter en lille bandgrind, så det ikke altid er de store jeg behøver at væve små bånd med.

Har du et billede hvor man kan se bandgrinden fra forsiden?

http://maria-heel.blogspot.com

Blir så nyfiken på den här vävda fållen, är den invikt och uppfållad på insidan av plagget sedan eller hänger den synlig länst ner på plagget?

Docendo discimus - genom att undervisa lär vi oss
http://surcot.blogspot.com/

Så här gör jag, men det kräver ju en tygsoffa. Har även soffan som mothåll när jag syr, som nåldyna...




/Martina

Problemet med både skruvtvingar och soffa kommer när man ska sitta och visa upp det lite mer autentiskt! Hur gör du då Martina? En gammeldags sybaron, kan den ses som något man hade på medeltiden? Alltså en sådan sybaron som är som en tyngd, med en nåldyna. Inte lika orubblig som en soffa, men det räcker.

Äh, jag bara nålar i någon utav de andra carnissarna!
Nej, jag har faktiskt inte testat i fält någon gång, men om man knyter varpen i en tältpåle och nålar arbetet i kjolen borde det väl funka?!

/Martina

Väver du då från dig eller mot dig, om du förstår vad jag menar.
När jag väver band, väver jag så att jag har det färdiga bandet mellan mig och bandgrinden. Men av någon anledning gör jag tvärtom när jag kantar. Då kan jag lägga arbetet på bordet och spänna varpen med kroppen. På din bild - i vilken ände finns du?

jag har en liten "vavstol" som bara ar en planka med en pinne i vardera anden. Den ar kort, kanske 40cm, precis lagom lang att sitta pa mitt overben, och kort nog att jag kan arbeta pa en kurva. Jag spanner varpen daremellan, och sen ar mitt projekt fullstandigt portabelt. Med barn maste man kunna lagga ifran sig med ett ogonblicks varsel, inte sitta fast i taltet...

/Maggie

Jag väver från mig, vill ha varpen i ganska brant lutning uppåt. Gillar också det där med att kunna resa sig och gå ifrån arbetet utan att brickorna flyger åt alla håll. Men sen har jag ju inte riktigt ro att sitta och väva heller.

/Martina

Vet inte om jag är den enda som gör så men när jag väver ut och inte har min vävbräda med mig så brukar jag fästa varpen i bältet och sen den andra änden runt min ena stortå.
Det har funkat väldigt bra för mig, enkelt att korrigera spänningen utan att bli så trött i ryggen som jag blir om jag fäster ena änden i mig och andra i en fast punkt.

Fattar jag det rätt att ni syr fast inslaget i tyget när ni kantar med band? Tror jag har hört om något exempel där tyget repats upp en bit och "fransen" sen har använts som inslag i ett brickband i kanten. Men jag kanske har blandat ihop det?

jag satte fast en bredkäftad klämma i bältet, typ en sån man har när man limmar möbler, och knep fast fållen i den. funkade kanon!
sinpressa: det vanligaste är nog att man syr fast med inslaget, känns meckigt att pilla upp tyget? men man kan ju också väva fast ett brickband i väven, såhär: http://sparv.bilddagboken.se/p/show.htm ... rectlink=1 (till höger hänger ett litet paket brickor)

Jag har för mig (svagt minne) att det finns en diskussion kring någon järnålderstextil (praktmantel från Tyskland, Danmark???) där man åtminstone fäst det breda kantningsbandet nästan osynligt i inslagsöglorna i kanten. Om jag inte minns helt fel har Anna Nørgård och Lise Raeder Knudsen skrivit ett antal artiklar om det i framförallt de rätt tidiga NESAT-böckerna (North European Symposium for Archaeological Textiles). Men jag är på jobbet och kan inte kolla just nu.

/Vix.