Järnålderns kv innliga krigare

[karlfredrik]

Jag undrar hur järnålderns kvinnliga krigare var klädda? enligt Ragnar Lodbroks saga fann s de med exempelvis vid slaget vid Bråvalla Hed.
Den romerske historiskern Cassius Dio såg stupade beväpnadegermanska kvinnor i brynja,en annan romersk historiker såg sju gotiska kvinnor i full rustning i kejsar Aurelianus triumftåg, vilket är indicier att de funnnits.

[Matti]

Medan jag ger de romerska historikerna en nick som möjliga källor skall man vara försiktig med att använda fornaldarsagor som de om Bråvalla hed och Ragnar Lodbrok som historiska källor. De ingår i samma genre som Sigurdsagan, som innehåller bland annat drakar och dvärgar.
De bottnar i en historisk verklighet som blivit mytiska så man kan inte ta dem som historiska fakta. Tyvärr.

Lika lite kan vi tala om kvinnliga krigare under järnåldern som ett faktum, vilket de inte är. I varje fall är de inte ett generellt faktum. Ser vi till arkeologin, så är vapen stark förknippade med manliga gravar. Visst, enstaka vapen, som yxor och i vissa fall spjut och pilspetsar, har återfunnits i kvinnogravar, men myten om vikingakvinnan som jämbördig med mannen är en stor myt och snarast en feministisk dröm. Vikingatidens kvinnor var mycket men de var inte jämnställda och samhållstrukturen var egentligen mycket könstrukturerad. En kvinna som hamnade i ledande ställning kunde agera som man, men oftast agerade kvinnorna genom män. Män krigade, kvinnor hetsade.

Går vi tillbaka i historien, så måste vi komma ihåg att romarna alltid hade en tendens att skriva om sina grannar som barbarer och medvetet tillskriva dem schablondrag, därför att det var så det skulle vara. Och det som skulle vara var viktigare att visa än det som var, det var till och med intressantare än det som var. Att kvinnor bar vapen var något oerhört inom den mycket patriarkala romerska kulturen. Att berätta om germankvinnor i rustning bekräftade fördomarna om germanerna som ett folk där allt var upp och ned. Där oordning rådde och kaos regerade. Där kvinnor inte visste sin plats utan bar vapen och stred som män. De gotiska kvinnorna i triumftåget kan mycket väl ha blivit påtvingade rustningar inför triumftåget bara för att ge publiken vad publiken ville ha, vilket gör den källan tämligen osäker.

Det vikingatida samhället var egentligen mycket strukturerat och hierarkiskt och av allt att döma var möjligheterna kvinnor hade att manövrera inom det sociala spelet begränsade. Att bryta ramarna var inte så lätt som man kan tro. En sådan tanke är snarare en återspegling av vår egen verkligen projicerad på forntiden.

Men, jag säger men, det finns en period då det finns vissa indicier, inte så mycket tydligt historiska men väl arkeologiska på att kvinnor grep till vapen, inte bara för att värja hus och hem utan även som krigare. Det finns ett fåtal gravar från tidig anglo-saxisk tid i Storbritannien, det vill säga folkvandringstid, som innehåller kvinnor som begravts inte bara med ett vapen utan kanske även en sköld, vilket gör utrustning mer komplett. Det skall även finnas gravfält från folkvandringstiden i Europa där kvinnor begravts med vapenrustning.
Men det kanske mest intressanta fyndet från Norden kommer från Barshaldergravfältet på Gotland. I en grav från sent 500-tal eller tidigt 600-tal återfinns förutom andra fina fynd, spjut, sköld och seax, möjligen även ett svärd. Men vad som är än mer intressant är att benen osteologiskt verkar vara från en kvinna. Skulle man bara gå efter utrustningen i graven hade man sagt att den döde var en man, och i de flesta fall skulle benen säga detsamma, MEN här har vi ett fall där benen säger att den begravda var en kvinna.

Det är mig veterligen den enda kvinnograv som begravts med en mer eller mindre komplett vapenutrustning, spjut, sköld och sidovapen. Annars känner jag till fynd av kvinnor som fått en yxa, pilar eller ett spjut med sig i graven, men ingen annan grav uppvisar en komplett vapenuppsättning. Så där kan vi nog med visst fog säga att vi har en kvinnlig krigare som defenitivt begravts med alla hedersbetygelser och inte behandlats som en paria av samhället.

Folkvandringstiden var en period då samhällena från västrom i söder till skandinavien i norr skakades om av folkrörelser, hunnernas intrång, klimatförändring, pest och ekonomisk kollaps. När gamla strukturer och värderingar plötsligt tedde sig utan fog i verkligheten uppstod av olika skäl en möjlighet att bryta normerna. Och i vissa fall kanske behovet att överleva upplevdes så pressande att gamla normer kastades överbord och alla som var villiga grep vapen. Men när samhällena återigen började stabilisera sig tog den grundläggande patriarkala strukturen åter kontroll och gränsen mellan könen kom att återigen markeras tydligt. Dessutom hade nu de germanska samhällena tagit upp mycket av den romerska kulturen som var starkt patriarkal.

Men minnet av dessa händelser levde kvar i legendernas form, och kanske gjorde även minnet av en tid då vissa kvinnor stred som krigare det också.

[Helena Svensson]

Och nu Matti tar du ett djuuuupt andetag. Sjukt informativt, och intressant.

[karlfredrik]

Jag håller helt med Matti om vikingatiden, men att kvinnor med vapen undantagsvis kan ha förekommit tidigare. Det behöver ju inte vara fråga om en "jämställt" armé med hälften kvinnor utan om några få som valt att få följa med.Det finns ju belagt att beväpnade kvinnor fanns med under korstågen, kanske även nödvändogt för självförsvar.
Jag håller med om att bevisen för beväpnade sköldmör i Norden saknas.
Ändå känns det fascinerande att spekulera hur en eventuell kvinnlig krigardräkt kan ha sett ut.

[Matti]

Min egen åsikt är att den inte skiljde sig från den andra krigare bar. Både män och kvinnor kunde bära tunika, så det var ingen skillnad. Sedan kanske byxor upplevdes mer som krigarens plagg och jag tror att en kvinna skulle burit byxor om hon tog upp krigarens värv. Men en kortare kjol, typ knälång, kan säkert ha funkat lika bra. Något i still med det Hammerumsflickan bar. Det är alternativen, byxor eller knälång kjol/peplos och tunika. Skor som alla andra krigare, benlindor osv.

[karlfredrik]

Tack,Matti.

[karlfredrik]

Från tråd http://www.arkeologiforum.se/forum/inde ... l#msg12964
På Irland fanns kvinnliga krigare i historisk tid under järnåldern,
Colmcille försökte förbjuda dem 590, men genomfördes först av Adomnàn 697
Källa:Peter Berresford Ellis:Celtic Woman,1995 sid 41
Detta gör det väl tänkbart (inte säkert) att de förekommit även i Norden

[Matti]

Intressant. Det finns ju i keltiska sagor ett antal kvinnliga krigare där många närmast verkar vara en form av krigarprästinnor men som till skillnad från våra Völvor bedrev även fysisk strid och inte bara magisk strid. Scatach som tränar Chu Culainn till krigare är ett exempel.
Det är intressant hur årtalen du nämner kommer från strax efter folkvandringstiden. Men det slutade ju inte helt ändå. Se bara på Grace O'Malley.

Inom den keltiska kulturafären, och speciellt bland ö-kelterna, så finns en historiskt belagd tradition av öppenhet för kvinnliga härskare och ledare. Även i strid. Paradexemplena är Boadicea och Cartimandua.

En av mina privata ideer är att det faktist var romarnas starka patriarkala struktur som inte försvann utan levde vidare inom germankungadömena. Därför finns fortfarande minnet kvar av kvinnliga krigare under vikingatiden, men det är något som hör forntiden till.

Dock fanns det förvisso tränade romerska kvinnliga krigare, men de stred på arenan.

[Johan Käll]

som Matti säger. i de fall kvinnor slogs i strid fanns det nog inget behov av speciella kvinnliga härkläder.

Johan käll
Albrechts Bössor
www.albrechts.se

[Matti]

Lotte Hedeager tar upp det hela med manligt-kvinnligt samt de källor som nämner kvinnliga krigare i en germansk kontext och de romerska som är samtida är av intresse. De kvinnor som exempelvis återfanns som stupade efter strider med goterna bar alltid manlig klädsel, och det återkommer i fornaldarsagorna till exempel. Man hade väldigt tydliga könsroller uppdelade i manligt och kvinnligt, men dessa roller var inte låsta till det biologiska könet. Det manliga stod för aktiv handling med kvinnlighet var mottagande. Men det var mycket värre för en man att ta del i den kvinnliga och äldre orkeslösa män kunde bli hänvisad till kvinnornas domän, vilket drabbar Egil Skallagrimsson på äldre dagar då till och med trälkvinnorna naras med honom.

Att bära det andra könets attribut var lagvidrigt för bägge könen, men samtidigt fanns det möjligheter för kvinnor att agera som män i alla fall. Och kanske var det så att en kvinna som så tydligt bröt då rådande fördomarna om sitt kön genom att visa sig vara en duglig krigare uppfyllde så mycket av det samhället såg som de högsta idealen, trots att hon hade sitt biologiska kön emot sig.
En krigare var socialt en man, så från ett perspektiv av socialt kön var helt enkelt en kvinna som agerade som krigare en man.