av Matti » 20 juni 2009, 21:57
Lantz, det kan gå åt bägge hållen. Om vi går fram i tiden så ser man, om vi tar den svenska stormaktstiden, att Sverige vann många framgångar just genom att man "gick på". Man avancerade inte försiktigt in i fienden, då man ville avsluta med en sista tjurrusning med bajonetter och värjor. Det låter galet för en som inte tränat det, men egentligen skiljer det sig inte så mycket från den mentalitet du måste bygga upp för modern strid hus till hus.
Om du skall kasta dig in i ett rum för att befria gisslan eller helt enkelt måste in för att ta ut fienden, och av olika skäl inte kan bruka handgranater eller liknande, så MÅSTE du rusa in. Du måste rusa på och röra dig målmedvetet framåt medan du bekämpar din motståndare.
Glöm det där med att ducka runt hörn och hoppa upp. I ett rum så finns det en sak som är viktigare än allt annat. Att vinna den mentala striden. Om du på ett eller annat sätt får ett mentalt överläge över din motståndare och rentav av kan skrämma honom, har du oftast vunnit, även om han eller hon sitter bakom en soffa med sitt vapen och var hyggligt beredd.
Ditt bästa och enda skydd är aggressivitet och din egen eldgivning.
Det du betecknar som inte normalt beteende är vad soldater MÅSTE ha, annars dör dom.
Tänk dig att ena sidan reagerar som du menar, att de blir rädda för att dö, helt enkelt. Om de mot dem framryker en grupp som verkar (notera verkar) helt oberörda av förluster, och som inte verkar rädda, vad kommer att hända när de kastar sig framåt i den avslutande inrusningen?
De försiktiga kommer som bästa att försöka backa för att hålla avståndet och kunna fäkta, men de kommer inte att kunna behålla sin formering och den anrusande gruppen kommer att krascha in i deras led.
Det är så det beskrivs i texter från det antika grekland, hur striden slutligen avgjordes under "Sköldknuffandet". Att man sökte komma in på ett så nära avstånd är orsaken till att grekerna höll sina spjut i kastfattning, då det är så man bäst kan stötta framåt, nedåt bakom motståndarens sköld. Det kräver nerver av stål för att hålla sig kvar i en sådan situation, och den sida vars nerver brast först förlorade.
Adrenalin och att psyka upp sig inför den avgörande inrusningen är en viktig del av den mentala förberedelsen.
På tal om det, så kan man se på romarna, som länge föredrog kortare svärd, just därför att de knuffade sig in förbi motståndaren ofta längre vapen hukande bakom sin sköld och bara presenterade sin stadiga hjälm och axelskydd som måltavlor. Sedan stötte de fram med gladius, längs med sköldkanten. Notera att de inte stötte förbi sin sköld med handen, då denna isåfall var oskyddad. De stötte fram till fästet vilket innebär att de strävade efter att få upp sin sköld i motståndaren bröstkorg innan de stack denne i mjälten.
Det är brutalt, det verkar orimligt att personers som vet att de kan dö skulle utstätta sig för det. Men det är just det som är hemligheten. Nämligen att få den egna sidan att tillfälligt övervinna fruktan och behålla detta mentala övertag längre än motståndaren.
Den som verkar vara utan fruktan är skrämmande. Den som är skrämmande injagar fruktan i motståndaren. Om du läser tillräckligt många personliga redogörelser från soldater från alla epoker, så kommer du att märka att alla var rädda, ofta jävligt rädda. Men just inför strid så måste den rädslan jagas bort. Varför?
Därför att de var de rädda som dog. Är du rädd kommer du att göra något dumt. Det värsta du kan göra är att du i sista stund försöker fly och då dör man verkligen. Att bli försiktig är också ett bra sätt att göra sig olycklig, för om en hel grupp utstrålar just en ängslig försiktighet, kommer motståndarna att se just detta och få självförtroende och bli djärvare.
Aggressivitet lönar sig, speciellt om du är tränad.
Som slutkläm skall man aldrig glömma bort vad Samurajerna alltid tränade för. Nämligen att inte frukta döden.