Tidga vikingatiderns stridsteknik?

[edgepal]

En fråga som intresserar mig är vikingatida stridsteknik.

Jag har försökt att läsa mig till hur vikingarnas strategi var upplagd men inte hittat några fakta som ger svaret på varför vikingarna var så lyckosamma i sina strider i början. De måste ju (?) ha haft en strategi, ett nytt vapen, en taktik som fungerade mycket bra och som deras motståndare inte kunde försvara sig emot?

Vikingaskeppet är naturligtvis en del av förklaringen i och med sin konstruktion och snabbhet – men jag är mer intresserad av tekniken på land när härar mötte varandra i strid.

Logiskt för mig är att det fanns en stridsteknik, uppställning i grupper, en kombination av vapen i första, andra och tredje led. O.s.v. som fienden inte kunde klara av i början. Senare lärde sig fienden troligtvis denna teknik - och det var då vikingarna började förlora sina slag ibland annat England. Kanske…

Romarnas taktik är känd liksom t.ex. Djingis Kahns taktik och många andra folkslags teknik och vapen – men vikingarnas taktik är okänd, i alla fall för mig.

Är det någon som vet någonting om detta?

Jag söker alltså fakta och hänvisningar till källa i första hand. Men kom gärna även med underbyggda teorier.

Thomas

[Edvin]

Ett tråkigt men enkelt svar är helt enkelt att det inte finns några. Allt vi har är mer eller mindre välutvecklade teorier.

[Theo]

Jag är ingen expert på vikingarna, men deras "nya tekniker" som gjorde dem särskilt framgångsrika i början var väl fr a deras väldigt grundgående skepp som gjorde att de kunde ta sig djupare in i land än vad folk var vana vid att sjörövare (som varit ett gissel i Europa ända sen antiken) kunde. De kunde ta sig kvickt till ett oförsvarat område, plundra och dra igen innan man hann samla ihop folk till att slå dem. Hade de något tekniskt/strategiskt övertag så var det skeppen och den strategiska rörlighet som de gav.

När det väl kom till öppen strid på land, speciellt i större skala, brukade vikingarna vad jag vet vanligen förlora (och de undvek det ju så långt de kunde, dels pga att de i allmänhet förlorade och dels pga att de i allmänhet var ute efter lätt byte och inte efter att slåss). Var har du fått uppfattningen att vikingarna brukade vara särskilt framgångsrika i regelrätta slag på landbacken?

[Johan Käll]

Jag skulle skriva istort sätt samma sak som Theo. Jag delar alltså hans tes.

Sedan skulle jag vilja säga att ni nog menar taktik.. strategi är i det lite större formatet.. övergripande mål för fälttåg och sådant.

[edgepal]

Jag har uppfattningen att både taktik och teknik fanns hos vikingarna, speciellt vid ”erövringen” av England – eller i alla fall delar av England.

Naturligtvis var vikingaskeppet i början grunden till framgång genom snabba räder och snabba återtåg.

En landstigande anfallare borde i de flesta fall vara underlägsen i antal den befolkning som finns i det land de attackerar, inte initialt, men lite senare när ortsbefolkningen samlat sin befolkning till effektivt motstånd.

För att klara ett sådant anfall borde det ha funnits både en strategi för själva landstigningen samt ockupationen av landområdet – samt en stridteknik för att utföra det hela effektivt.

Attacker företogs med många skepp samtidigt, ibland nämns hundratals skepp i en samordnad attack – så tror jag inte att man stack dit vind för våg, gick iland och hoppades på att ”vi fixar det här med mod i bröstet och med lite flugsvamp”, då borde man ha förlorat ganska omgående eftersom Engelsmännen var tämligen stridsvana.

Den taktik jag undrar över kan vara ganska enkel. I England, jag minns inte under vilket inbördeskrig det var, lärde sig en underlägsen armé att inte använda bajonetten mot mannen framför sig (som brukligt var) utan han skulle sticka diagonalt istället – och dom vann beroende på just denna detalj – enligt vad som bedömdes efteråt.

Alla framgångsrika arméer har haft någonting som gett dem en fördel, ett nytt vapen, ett nytt skyddsmedel, en ny taktik o.s.v.

Genom att vikingarna på så kort tid som de existerade, kunde resa som de gjorde och bosätta och verka som de gjorde, och hela tiden vara de minsta till antalet (?) borde de alltså ha någonting med sig i bagaget som gav dem en fördel i strid.

För mig verkar detta logiskt.

En styrka jag tror att man hade var religionen, dog man i strid kom man till Valhall som hjälte. Var man inte rädd för att dö så slogs man troligen mer effektivt jämfört med en fiende som var rädd för att dö. Det kan vara i alla fall en del av förklaringen. Alltså en livsfilosofi som hyllade krigarlivet – och krigardöden.
Majoriteten av vikingarna kom troligen från ganska fattiga förhållanden hemmavid, de var alltså vana vid strapatser och vana vid att klara sig under små förhållanden, även detta tror jag också kan vara en del av förklaringen – och även orsaken till att vikingatiden faktiskt uppstod. Välmående människor drar sällan iväg på rövarstråt.

Det jag efterlyser är alltså ytterligare aspekter, kanske ett nytt vapen, eller ett sätt att använda ett gammalt vapen, eller, en nytt sätt att utföra striden genom t.ex rörlighet – eller orörlighet?

Ser man på de vikingaborgar som finns i Danmark och Sverige, framför allt Danmark, så ser vi också ordning och reda med matematisk precision när det gäller borgarna. Var det här man lärde ut en ny teknik innan man reste över till England?

Bygger man borgar med perfekt symmetri bör det ha funnits en djupare tanke bakom detta. Var indelningen av husblock i dessa borgar en del av tekniken? Var de fyra blocken fyra ”kompanier” som tränades var för sig för att senare tränas som helhet – men där de fyra olika ”kompanierna” hade olika uppgifter, eller, skulle förflytta sig på ett speciellt sätt, eller hade olika vapen som samverkade på ett helt nytt sätt?

Jag spekulerar alltså och försöker att inte vara låst i mina funderingar. Jag tror inte på bärsärkar arméer, eller på oplanerade landstigningar. Vi Skandinaver brukar inte fungera så – och någonstans har vi ju fått detta ifrån – och det borde ju vara från våra förfäder…

Om man jämför med vikingatida handelsmän…inte slängde de i några hudar i båten och rodde över östersjön och hoppades på goda affärer – eller? Man planerade resan, införskaffade bra och eftertraktade bytesvaror, byggde skepp, hyrde in besättning, skaffade proviant och allt detta krävde noggrann planering och naturligtvis erfarenhet av affärer. Vinsten omsattes troligen till mer gods efter hemkomsten, fler skepp byggdes och handeln kunde ökas och fler affärer kom till stånd.

Skulle samma planerande folk bara sticka över och slåss på vinst och förlust? Det verkar för mig helt ologiskt.

Är jag helt fel ute i mina funderingar?

Thomas