Historiska världars forum

Ave?
Är detta en korrekt hälsningsfras.
Jag skulle vilja veta hur man hälsade på varandra under t. ex 13 00-talet.

Ave är väl mig veterligen att av de sett som romarna hade. Jag skulle tro att God dag inte är en så pjåkig gissning (jag grundar inte detta på någon som helst grund i primärkällor). Det heter ju samma på många indoeuropeiska språk, inkl. isländska, godan daginn (nåt ditåt, har inte läspljuden på mitt tangentbord).

/Rickard

Jag har fått för mig att Salve inte är helt fel under 1300-talet, även om det känns fånigt att göra som i barnprogrammet. Om någon säger Salve till dig svarar du Vale. Om man talar till mer än en person heter det Salvete och Valete. (Rätta mig gärna någon som kan på riktigt.)

Karin

är inte vale, hej då... hmm, vi fick lära oss det på riddarskola på kalmar länsmuseum för många år sen

Jo, så är det. Karin, dina former är rätt. Vale, valete, salve, salvete. Vale är dock hejdå. Vad som får mig att känna vissa betänkligheter är att detta rakt igenom och i allt är latin. Kan det nordiska folket verkligen tjingsat på varandra på latin?

/Rickard

Det låter väl rätt osannolikt att någon annan än präster och munkar, eller möjligen läkare, hälsade på varandra på latin? Jag sätter mina kopparslantar på "god dag". [:)] Annars är ju "hell" den nordiska språkliga motsvarigheten till "salve" (dvs. en önskan om lycka/hälsa och välgång). Men det är väl rätt högtravande. "Hej" har jag för mig kommer från tyskan, så det kan vara ett 1500-talslån. Annars kan man kanske tänka sig "Guds fred" och sådana fraser...

Och jo, "vale" betyder "farväl". (Jämför karneval = carne vale = farväl till köttet, alltså en festlighet man har i samband med fastan!)

Jag sällar mig till Vesuvius här. Tittar man på gängse hälsningsfraser i olika språk och kulturer så är ett genomgående tema att man önskar den man möter en god dag, morgon, kväll eller vilken tid på dygnet man nu möts. Det kan med andra ord knappast vara fel, oavsett vilken period man vill gestalta. Varför krångla till det?

Det är också vanligt att man tillönskar någon framgång i det de gör eller skall göra, som att önska en jägare ”God jakt”, t ex. (Ett undantag är att man av hävd aldrig får önska en fiskare ”Lycka till!” Aldrig någonsin! <b>INTE</b>! [}:)])

Lokala knepigheter kan förstås finnas, som den stad i Asien jag läste om, där man så gott som enbart ägnat sig åt handel sedan staden grundades, för bra länge sedan. Den vedertagna hälsningsfrasen där lyder, mer eller mindre ordagrant ”Tjänar du pengar?”

Men, som sagt, jag tror som Vesuvius: Ett ”god dag” eller motsvarande <b>kan</b> knappast bli fel. Vill man prompt brodera ut det kan man väl säga "Jag önskar er en god dag, herr Teobasius" eller något liknande. Återigen: Varför krångla till det?

LC

Pax et bonum forumiter
Sedan beror det väl oxå på vem som hälsar på vem. Det fanns fler nivåer i samhället förr än nu, sådant brukar märkas i språkbilden. De bönder som kysste godsägaren på hand som hälsning kanske inte sa "god dag" samtidigt utan något annat.

Säg för guds skulle inte "hej" om vi pratar medeltid. "Hej" introducerades av götiska förbundet under 1800-talets historievurm.

/Martin Skoog

Hur är det med "Guds fred" som är så vanligt att folk hälsar med i folksagor?

Varför inte "tjänare" det används ju idag som tjänare eller "tjena" och det har väl kommit av det gamla "ödmjuka tjänare"