Är det någon som är insatt i det här? För att citera Mark Twain finns det tillfällen när en svordom ger mer lättnad än en psalmvers, och det är inte alltid det sirliga höviska blomspråket ligger rätt i munnen - åtminstone inte i min mun.
Vad jag förstår så anses vi i Sverige ”alltid” ha använt svordomar och skällsord som hämtats från det andliga området. Samtidigt känner jag att eftersom man på medeltiden var mycket starkare religiös än vi är idag bör laddningen i sådana svordomar ha varit motsvarande mycket starkare - kanske rent av <u>för</u> stark? Rent konkret exempel: Om jag idag ber någon dra åt helvete är det i och för sig starkt nog, men på den tiden när helvetet var en realitet i människors föreställningsvärld skulle det ha inneburit att verkligen önska min motpart faktisk och påtaglig evig fördömelse. (Och <u>fullt</u> så starkt kanske jag inte ville uttrycka mig...)
Under mitt mathistoriska letande, där jag tittade efter pastans rötter, hittade jag en notis från det medeltida Italien (pre-Marco Polo, märk väl!!) där en man fått öknamnet ”maccherone”, alltså ”makaronen”. Sammanhanget var sådant att öknamnet sannolikt ville antyda att mer än så hade han inte i brokorna. [:I]
Alltså: Vad sade en medeltida snickare när han slog sig på tummen, vad sade köpmannen som plötsligt saknade sin börs, vad kallade fiskmånglerskan sin konkurrent på andra sidan av den leriga gatan?