Under de två decennier som jag hållit på med detta (både i SCA och i andra föreningar, även om jag inte varit så aktiv de senaste åren) har jag sett hur hela den här kulturen förändrats.
Kanske berorende på att det blivit mer accepterat att ha detta intresse (inte bara att återskapa historia, utan att "bara" ha ett historiskt intresse...). Som intresserad av medeltid och boende i Västergötland blev man nästan automatiskt stämplad som tillhörig
"västgötaskolan".
Kanske är det tack vare internet som gör det lättare att köpa utrustning, referenslitteratur, etc och även sprida information.
Kvaliteten har höjts men samtidigt tycker jag att stämningen försvunnit (eller så har jag antaglingen blivit mer blassé...?)
Jag själv ägnar mig åt denna hobby för att jag tycker det är kul, på samma sätt som andra spelar golf eller dansar square-dance. Vill jag bevara och tillgängligöra vårt kulturarv så gör jag det på mitt arbete, vilket är en orsak att jag själv undviker de mest hard-core och glädjer mig åt att andra gör det. (Jag är bara glad om andra, som Matti, är mer folkbildare)
Min utgångspunkt är att detta som vi håller på med (alla föreningar) är en maskerad!
Fast det finns föreningar som kommit närmare "wie es eigentlich gewesen" (för att citera Rancke) än andra. Och "nog finns det mål och mening i vår förd med det är vägen som är mödan värd" (för att citera Boye). Som säljer sitt bältesspänne till en lajvare för att de i ett museumsmagasin upptäckte ett spänne som tidsmässigt och geografiskt är 75 år och 30 mil närmare "sitt" återskapande. Andra behåller sina bältesspännen basererad på en musekopia från fel tid & plats och klagar på de som har bälten köpta på KappAhl.
Jag tycker det finns saker som skiljer SCA från andra historiska föreningar (utan någon värdering) =
+) SCA försöker inte återskapa HUR medeltiden var utan hur den BORDE varit. (Sedan är jag medveten om att det kan finnas personer i SCA som inte riktigt insett det själva och försöker hävda det inte icke-SCAiter...)
+) Det är en stor geografisk och kronologisk kökkenmödding i SCA. Andra har en mer ingränsad fokus (möjligen bortsett från Nordrike, "utbrytar-SCA").
+) En annan skillnad tycker jag är att SCA inte är lika
"kommersiella" som andra. SCA har mer tonvikt på interna aktiviteter, medan andra har mer uppvisningar (ofta mot ersättning) för turister. Vilket återspeglar sig på kvalitetsnivån.
Att det finns en förening i USA som ägnar sig åt medeltiden är inte konstigare än att det finns föreningar i Sverige som ägnar sig åt Vilda västern och Amerikanska inbördeskriget...
Det är nog ett naturligt fenomen att personer vill framhäva sig själva, och sitt eget intresse, genom att se nackdelar med andra. Detta gäller alltså inte bara inom detta.
Många föreningar verkar föröka sig genom delning. Många med en inriktning på att försöka återskapa hur det verkligen var har medlemmar som tidigare var med i SCA och som ville höja ribban, men hade SCA inte funnits hade de kanske inte börjat med detta överhuvudtaget.
Jag håller med om att det inte är historiskt korrekt att slåss med rotting som i SCA. Men nu har jag börjat slåss med blankvapen (är för gammal för att kånka runt på en SCA-rustning i gassande sol...), och enligt de reglerna får man inte slå mot huvud eller armarna (vilket gör att man kan hålla fram huvudet och svärdsarmen framför skölden likt en blindkäpp) och som inte har lika tydlig åtskillnad i "light" och "good" som i SCA (vilket resulterar i att slag som definieras som "dödande" i verkligheten egentligen bara borde orsakat lite blodvite, eller reva i kläderna). Eller en annan förening jag har lite kontakt med, att man enbart har markerade och kontrollerade slag (och som lägger liten aspekt på klädseln). Eller som gemensamt med de föreningar jag känner till, att man inte får använda skölden offensivt, slå fullkontakt bakifrån eller slå fullkontakt mot personer som ligger ner. Visst fick det en säkerhetsaspekt i det som har mitt stöd (blir så jobbigt att sjukanmäla sig på jobbet...), men kalla det inte autentiskt återskapande av krig. Frågan är vad man vill fokusera på ("Visst är det vackert, men det är inte krig"). Jag ser det mera som kampsport, oavsett förening. Och så finns det även sällskap som har autentiska vapen men som inte har något återskapande av strid.
Fenomenet att man först börjar att sy en dräkt för att sedan börja leta dokumentation har jag upplevt i många föreningar.
Jag kan än i dessa dagar se dräkter som får mig att känna historiens vingslag från SCA tidigt 90-tal.
Jag har varit med i ett "seriöst" sällskap som har ätit på engångstallrikar, halsat ur aluminiumburkar, utan att ens ha försök till historisk dräkt på sig (läs jeans & t-shirt) och när jag påpekat det har de inte sett något som alls fel med det för att i nästa andetag klaga på att SCA inte är seriösa (trots att de saknar egen erfarenhet av SCA)! Det var därefter jag tog min på några år paus... (blir den personen lycklig av att utöva historia på det sättet är jag glad för hans skull).
Tyvärr verkar SCA ofta vara ett allmänt skällsord från medlemmar i andra föreningar, som försöker framstå som bättre genom att klaga på andra (liknande finns tyvärr inom politiken...) istället för att själva försöka föregå med gott exempel. Visst, många av dessa medlemmar har varit med i SCA och sedan känt att det inte varit deras grej (för mig har det fungerat på samma sätt, åt andra hållet).
Fredrik (eller Kettil Svarte-skåning i SCA)