Förhistoriska vägar

[Vix Hq]

Inklippt från nystartad tråd.

/Vix, moderator.

---------------------------------------------------------

<b>miklagard</b>
Posted - 29 Jul 2009 : 11:17:58

Förhistoriska vägar på land och på vatten är ett väldigt intressant ämne. Att röja, bygga och sedan underhålla vägar på land är ett jättejobb, men det har bevisligen varit mycket vanligt förekommande. Men hur långt tillbaka i tiden tror ni att regelrätta vägar har funnits. Då syftar jag i första hand på långa handelsvägar genom vårt avlånga land. Redan på stenåldern vet vi att flinta från Skåne har transporterats till norra norrland ! Alltså:

* När kom de första "landvägarna" ?
* Hur transporterades tungt gods ? På vatten ? På land ?
* Vilka handelsvaror forslades på vägarna ?
* Hur byggdes vägarna ? Konstruktion ? Bredd ?
* Vilka underhöll vägarna ?

---------------------------------------------------------

<b>Vix Hq</b>
Posted - 29 Jul 2009 : 11:55:04

Jag har gett lite litteraturtips i ett tidigare meddelande en bit upp.
Rekommenderar speciellt

Hulveger - fragmenter av fortidens ferdsel - Terje Gansum Gansum,
Tønsberg: Kulturhistorisk Forl., 2002

som tar upp problematiken kring källor och dateringar.

[url="http://www.midgardsenteret.no/FagligProfesjonell/~/media/89773F41C09C412DAC02D3DD5CEEF563.ashx"]Här[/url] finns en artikel om hålvägar av Gansum.

Och [url="http://luur.lub.lu.se/luur?func=downloadFile&fileOId=1044631"]här[/url] finns en rapport om landskapsforskning som innehåller artiklar om vägar och resande i äldre tider.

/Vix.

[miklagard]

Vägar har ju funnits ända sedan människan etablerade sig i landet. Till att börja med bildades stigar där man måste passera, vilka sedan bildade sammanhängande "vägar". När rid- och klövjedjur började användas ökade slitaget och hålvägar började bildas, vilka fortfande återfinns i landskapet. När vagnar började användas ställdes högre krav på vägbredd och bärighet.

En spännande fråga är när de olika vägtyperna dök upp. Vad tror ni ?

[Matti]

Hålvägarna kan vara hur gamla som helst. Den vägsträckning som löper över Fjärås Bräcka, en lång grusås som skiljer sjön Lygnern från låglanden innan Kungsbackafjorden är känd i historiska texter kanske så långt bak som till 1000-talet e.Kr. Men den är säkerligen betydligt äldre och var länge den enda framkomliga vägen för den som ville passera norr eller söderut till fots, mellan Götaälvsområdet och Halland.
De arkeologiska spåren visar på aktivitet och bosättningar i området från stenålder och framåt, men bland annat snygga gravhögar och det pampiga Li gravfält med sina resta stenar som ligger mitt i en vägsträckning längs åsens västsida.

Åsryggsvägar kan vara precis hur gamla som helst. Flertusenåriga. Deras utforming och bredd gjorde sig själv, då de i praktiken var naturliga vägbankar så vägbredd och bärighet var ett mindre problem.

Men man har i delar av landet helt klart kunnat bygga vägar mer aktivt. I Skåne finns fynd av bygga vägar med stenläggning och allt från bronsålder, och där finns också fynd av vägar från romersk järnålder och folkvandringstid som verkar ha byggts av folk som kände till romersk vägbyggnadsteknik. Vägar från järnåldern finns även bevarade på Ölands Alvar, och de daterar sig till romersk järnålder, när Alvar koloniserades för en period, som dock slutade med torka och missväxt, vilket verkar ha let till att nybyggena övergav och vägarna slutade brukas. Det är ganska lätt att göra väg på Alvaret, och ibland är det mer fråga om att sträckorna tydligt markerades med sten i en annan färg längs kanterna och verkligt vägbygge endast utfördes där det verkligen behövdes.

Det är vad jag vet så jag avstår från att tro.

[miklagard]

Jag tycker det är Ok att ha egna hypoteser och föra en intressant diskussion.

[Matti]

Visst är det ok, Miklagard. Men efter att jag lastat ur mig så mycket av det som jag vet är ganska stabila fakta eller vedertagna teorier, så känner jag att för egen del borde jag inte gå in på att spekulera utan låta andra dyka in.
Det var inte för att skrämma folk, men min skicklighet med ironi är begränsad.

Jag har lite hypoteser, men anser egentligen inte att jag behöver hypotetisera så mycket för egen räkning.
Vi vet att det fanns folk i norden som redan under äldre järnålder hade kunskapen för att bygga riktiga vägar av god standard. Ja, det verkar som om man även hade en del kunskap om det under bronsåldern, och för att kika på den bronsålderscivilisation som låg närmast oss, Mykenarna, så byggde de ett ganska omfattande och stadigt vägnät på Peloponnesos, synbarligen för att underlätta transporter och färder med både transportvagnar och snabba stridsvagnar.

Men jag får på något vis en känsla av att jag inte riktigt förstod hela din frågeställning, Miklagard. Har från och till varit väldigt intresserad av vägar och kommunikation mellan bygder. Exempelvis hur megalitgravar redan verkar vara placerade delvis med hänsyn till vars vägstråk fanns, precis som järnåldersgravar kom att bli det.
En del ligger på åsryggar, så det är svårt att säga huruvida de och vägarna är relaterade, eller om det helt enkelt är frågan om att åsar helt enkelt passade för att uppföra dem, och att det är av denna orsak som de ligger samman och inte för att de själva hänger ihop.

När man kommer till sådana gravar som ligger vid ledande terräng, så blir det lite intressantare.
Med ledande terräng så menar jag exempelvis smala pass, näs och uddar i sjöar, området kring Fjärås där du bara kan ta en väg eller måste ta en vid omväg tillhavs med båt, eller runda sjön Lygnern.
Vadställen o.dyl hör också hit. Och Korsvägar, där flera stråk möts.
Korsvägar har ju hållits i en del kulturer för att ha speciella magiska egenskaper, och grekernas häxgudinna, Hekate, var också korsvägarnas väktarinna.

Offerplatser från stenålderns skall vara vanliga vid exempelvis vadställen, enligt Per Lekbergs avhandling, som jag tyvärr inte har i min ägo längre.
Men att gravar ända in i järnålder placeras vid vägar och ledande passager har säkert fungerat som en tydlig markering av territorialitet. Under järnåldern var ju graven intimt förknippad med släkter och bygder. De döda kunde ju tänkas på detta sätt hjälpa till med att vaka mot illasinnade inkräktare och helt profant markera. "Här bor vi! Överträdelse beivras!"

Jag antar att jag egentligen inte vill typologisera vägarna, eller rättare sagt inte använda vägtypologin som en kronologisk sådant. De lämpar sig inte för det.
Och jag tror att människor är kapabla att forma en hålväg själv om de bara får tid och incitament nog för att gå just den vägen ofta nog. Så att datera dem till en tid då det fanns boskap tror jag inte är rätt, helt enkelt.
Och vad vet vi om exempelvis en del arters vandringsbeteende som skulle kunna leda till att hålvägar skapas på gynsamma ställen.

En hålväg som skapats med lite hjälp skulle dessutom vara en superb viltfälla för en jägargrupp om den ligger rätt. Jägarfolk tar alltid hjälp av ledande terräng om de kan, och då djuren ofta har kända stråk, så kan fångstgropar och fällor arrangeras därefter.

Så hålvägar kan nog vara hur gamla som helst. Vi får inte låta den administrativa beteckningen av fornlämningstypen få oss att tro att den inte kan rymma många undervarianter med vitt skilda funktioner.

[edgepal]

Om vi funderar lite på hur landet såg ut för ca 12.000 år sedan så var det ganska troligt en hel del vatten och våtmarker blandat med sand och stenryggar. Renar hade vandrat här en ganska lång tid innan vi kom hit = det fanns en hel del renstigar som jägarna kunde följa.
Renstigar vindlar sig fram, de höjer sig sakta och sänker sig sakta, håller gärna samma höjd långa sträckor även i sluttningar. Renstigar går sällan rakt upp eller rakt ned. Renstigar är parallella med varandra, dvs att det kan vara 5 stigar med några decimeters mellanrum och plötsligt blir det bara en stig, som sedan blir 3…
Renar på vandring söker sig till sand och gruskammar för att ta sig fram vilket innebär att på dessa fanns trampade stigar redan när de första jägarna kom dit. Jägarna var naturligtvis intresserade av vandra torskodda så jag tror nog att vi med ganska hög säkerhet kan säga att de följde renstigarna, de var ju även intresserade av renen som byte.

Vad hade vi för andra typer av djur som trampar stigar? Älgar rör sig på ett sådant sätt att de inte trampar upp några stigar såtillvida de inte är stationära, rör sig mellan dalgångar och måste passera trånga områden osv.

Uroxar borde finnas och dom trampar stigar och sliter marken ganska kraftigt eftersom de är tunga hovdjur. Hur rörde sig uroxarna i landskapet?

Vildsvin borde ha funnits redan då – hur ser deras stigar ut?

Vintertid trampar hjortar och rådjur upp stigar som människor kan följa, vilket de också gör under jakt. Stigarna är omfattande lokalt eftersom de då är betesstigar – men hjortdjur rör sig även längre sträckor och de trampar även då upp stigar.

Hjortdjurens vinterstigar får efter en tid en bra och lämplig bärighet jämfört med att jägarna går i lössnö = jägarna följer djurstigarna även vintertid.

När vi människor blev fler och rörde oss mer regelbundet så trampades viltstigarna upp och blev bredare, man baxade ut stenblock i åar för att få bra stegstenar på de platser som var lämpliga vadställen samt man byggde risbroar och eventuellt fällde ett och annat träd och lade stammen som en spång över vatten, över ett stup, osv, för att underlätta vandringen på stigarna.

När man rör sig regelbundet och långa sträckor undviker man att höja sig, eller sänka sig, i onödan. Detta för att spara energi. Man planerar var man går. Man går runt saker istället för att kliva upp på dem. Om jag lyfter mig själv 50 cm en gång i minuten så motsvarar det en stigning på ca 300 meter på 10 timmar – alltså enbart små korrigeringar i höjd vid varje steg blir viktiga ur energisynpunkt.
Detta kan renarna – det är därför renstigar är väldigt bra att följa.

Renen rör sig än idag på samma sätt i sina årliga vandringar, alltså i princip norr-söder mellan sommar - och vinterbetesland = deras vandringsstigar är desamma varje år och de styrs av landskapet, berg, älvar och åar osv. Deras stigar leder även fram till bra vadställen.

Konklusionen av allt detta blir att ”vägnätet” (stignätet) var redan klart, vadställena utmärkta och stigarna var ur energisparsynpunkt förträffliga för oss människor att följa – och det tror jag vi gjorde i tusentals år.

Thomas

[miklagard]

Det var ett riktigt bra inlägg, genomtänkt och klargörande om miljön då de första människorna etablerade sig i vårt land. Det mesta talar idag för att de var samernas förfäder som var först, för att snabbt följas av folkslag som invandrade söderifrån.

Landet för 12000 år sedan var ju resultatet av inlandisens påverkan. När isen smälte var ju marken ganska steril och det tog lång tid innan någon vegetation fick fäste. Att landet bestod av mycket vatten och våtmarker blandat med sand och stenryggar tror jag vi kan lugnt konstatera. Floran var till en början tunn men utvecklades med tiden fortare och fortare. Faunan bestod nog mestadels av de djur som tidigare hade levt vid inlandsisen kant d.v.s. ren, uroxar, älg, hjort m.fl. De kom när floran hade blivit rikare så de kunde livnära sig. Människan följde dem då det var deras jaktbyte.

Människan använde naturligtvis de redan klara viltstigarna och sammanband dem med egna så lämpliga "vägar" skapades. Intressant iaktagelse att renarna lade sina stigar så att energiförbrukningen minimerades. Man kan undra om människorna var medvetna om detta ? Vi får inte glömma att dessa människor inte var underutvecklade på något sätt, utan var som vi d.v.s. lika intelligenta och lika skickliga på problemlösning. Detta är ju förklaringen till människans fantastiska framgångssaga som lett oss till den otroliga utveckling som vi ser resultatet av idag.

[Matti]

Tror knappast att vi behöver nämna att människor inte var underutvecklade för, Miklagard. Vi är ju inga mundisar här, direkt!

Kan för övrigt nämna att de flesta djur följer speciella stråk när de vandrar. Renen är långt ifrån unik, det är bara det att en hjord vandrande renar är väldigt påtagliga.

Älgen, precis som renen är ett stenhårt vanedjur. Det är detta som gör att jägare som jagar inom kända jaktmarker vet var älgarna helst rör sig och utifrån detta placerar ut passkyttar eller för den delen hur och var hundförarna skall röra sig för att med största sannolikthet träffa på älg i gynnsamt läge.

Men älgen går olika beroende på om den är stressad eller ej. Därför skall hunden antingen ställa älgen så att hundföraren kan smyga på den, eller antingen bara pressa den lagom, så att den väljer en vanlig rutt, eller såpass hårt att den helt enkelt reagerar utan närmare eftertanke.
En älg som vet med sig att den är jagad, men inte är så påpassad av hunden att den inte kan tänka, kommer att välja en annan rutt, som visserligen kan vara en vanlig rutt, men kanske inte den som den tänkte ta. Älgar är inte dumma. De gillar inte att visa sig i profil om de kan undvika det när de anar jägare i närheten. Hellre då att gå så att den följer en skogskant eller åsrygg. Öppna yttor korsas helst där det är som smalast, kanske både för att det kan innebära minst vadande, i fall den korsar en myr, eller för minska exponeringen.

Hursomhelst, hemma i byn så är det mycket intressant att konstatera att fångstgropar och system ofta sammanfaller med våra bästa älgpass. Detta visar att älgarna inte bryt sig om att ändra sina vanor på kanske flera tusen år, och att folk då var ytterst medvetna om var djuren gick och var det var bäst att anlägga fällor.

Samma med harar också, för övrigt. Förvisso finns det fog för talesättet att "Ingen vet var haren har sin gång", men likväl så har även haren ett antal rutter som den föredrar. Den unviker att visa profil, så den kommer sannolikt inte att korsa en åsrygg om den känner sig förföljd. Men bara det faktum att man kan placera ut passkyttar visar att haren har leder den föredrar, även när den förföljs, kanske för att just kännedomen gör den medveten om var längs vägen som den har störst chans att kasta av sig förföljande hundar.

Jag skulle tro att renen är mindre bekymrad om att undvika profil än älgen, då renens främsta skydd är just mängden. Men vill du hitta fångstgropar för både ren och älg skall du söka på ledande terräng, åsryggar, uddar, näs och vadställen.
Som norrländsk arkeolog så kan jag garantera att det aldrig slår fel!

Och jag tror att man instinktivt väljer en så enkel väg som möjligt, såvida inte omständigheterna gör att man behöver ta hänsyn till andra faktorer än energiåtgång. Trots allt så är det väldigt fysiskt påtagligt att göra av med egen energi och har man väl gått fel en gång tenderar man att minnas det. I varje fall är det min egen erfarenhet från strövtåg i norrbottnisk skog och mark.

Följdaktligen så bör de äldsta "vägstråken" motsvara viltets vägstråk. Fjärås Bräcka kommer åter som ett exempel. Bräckan var bland det första som blev isfritt och var länge en lång ås med vatten på bägge sidor. Trodde varit ett idealiskt ställe att ligga i bakhåll för villebråd, men spår från de första jägarna lär inte hittas där, då bönder trots allt verkat i området i årtusenden.

Som sagt, nog var man medveten om energiförbrukning, och jag tror inte att man ens behövde ta upp det till problemlösning utan det var nog mer ett fall av "så gör man ju bara".

Men, och detta är viktig. Detta gäller vägval vid förflyttning och transporter. Så fort vi kommer in på fenomen som vägval under jakt, och jakten styrs också av terrängen, så kan det var mycket viktigt att man inte brukar de vanliga stigarna. Visserligen kanske man tänker genskjuta villebrådet där, men lukt av människa skulle snabbt kunna göra viltet oroligt. Då måste man använda alternativa och parallella vägar som kanske inte är så lättframkomliga men som ger skyl och möjliggör en dold ansmygning och gärna en tyst sådan.

[miklagard]

Matti: Jag kanske var lite övertydlig när jag nämnde att människorna då var lika intelligenta som vi är nu, men detta är så viktigt att det inte nog kan poängteras. Många som borde veta bättre har inte detta klart för sig.

Intressanta och värdefulla inlägg av både Matti och edgepal ! Vi fick på köpet en inblick om jakten ur taktisk synpunkt. Då har vi fått en ganska god bild av hur vägarna sannolikt såg ut och hur de fungerade på jägarstenåldern.

Bondestenåldern då ?

[edgepal]

Renarnas stigar blir ju upptrampade genom att en stor mängd renar rör sig samtidigt och att dom oftast går på rad efter varandra, då trampas stigar upp mycket snabbt. Dessa stigar blir ju då, i södra Sverige, gående i norr – söder, senare i norrland mera öster – väster när renarna går mellan älvarna från skogslandet upp till fjällen, vilket sker än idag. Många renar har alltså vandrat över Fjärås Bräcka under många tusen år.

Alltså, att hitta stigar norr-söder var inga som helst problem för de första människorna. Problem uppstod när man ville gå på tvären, alltså i öst-västlig riktning, då fick man nog trampa upp egna stigar.

Våra åar och älvar rinner ju oftast i öst-västlig riktning. Kanske är detta en lösning på förflyttningar i dessa riktningar? Man följde alltså stränderna eller sand och grusåsarna som omgav åarna? Jag kan mycket väl tänka mig att man alltså färdades på ”viltstigar” norr-söder och längs vattendrag öst-väst.

Senare, när vi lärt oss bygga lätta båtar, färdades man kanske mer på vattnet än bredvid vattnet – men det är en annan fråga.

Bondebefolkningen hade helt andra behov av stigar men problemet var ganska enkelt, man trampade upp sina egna stigar. Från boningshuset till lador och fähus och till vedboden och bakhuset, till brunnen/bäcken, där man hämtade vatten blev det snabbt stigar. Till närmsta vattendrag där man kunde frakta omfångsrika, och även tunga, laster och jag skulle tro att man byggde en brygga eller en liten pir, eller grävde ut en liten ränna där man kunde förvara sin båt skyddad.
Man trampade upp stigar till grannen eftersom man umgicks med sina grannar till och från. Grannen hade också en granne åt andra hållet så snart blev det stigar från gård till gård, från östkust till västkust. Vid varje gård kunde man fråga om vägen.

Marknadsplatser, kloster och kyrkor hade stigar från alla håll och blev knutpunkter för information för vandrare samt, troligtvis fanns lite senare gästgivargårdar på dessa platser.
Vadställen blev rastplatser för där fanns det vatten och där rastade man och åt sin mat (= vid vadställen bör vi kunna hitta mängder med eldplatser och kanske kan vi tidsbestämma dessa så att vi kan se när vadställena användes som flitigast)?

Thomas

[Matti]

Egentligen tror jag inte att viltstigar saknas i andra leder än norr-söder, Edgepal. Det fanns mer vilt än renar, trots allt, och älgen går där älgen plägar, så att säga.
Olika former av åsar gav dessutom alternativa färdriktningar.
En del åsar formades ju av att iskanten skavde fram och tillbaka, andra av att smältvatten ran ut under isen.
I Halland har du både åsar, som likt Bräckan formats av iskanten, men också smältvattensåsar som kommit att ligga på tvärs med de förstnämnda som som gav färdleder inåt landet.
Runt Äskhultsåsen vimlar det av stigar och hålvägar, och det äldsta fyndet där är åteminstone 5000 år, men ett fragment av en pilspetstånge som jag hittat kan vara betydligt äldre och själva Äskhultsåsen ligger över högsta kustlinjen.

Det verkar dessutom som om bronsåldersbebyggelsen och ett eventuellt järnåldershus orienterar sig efter vägen som än idag löper över åsen.

Åsvägar ger bra utsikt och är torra, vilket är nog så viktigt när man färdas, så redan under jägarstenålder bör dessa ha varit ett naturligt val om man ville färdas snabbt och ingen bra vattenväg fanns att tillgå.
Fynd två delar från samma gjutform för en lite mindre än tretusenårig bronsyxa, som hittats med några mils mellanrum, en i Förlanda socken Halland och den andra halvan i Marks i Västergötland, men längs samma gamla färdled visar på att samma färled brukades under bronsålder.

Även en bonde kommer att knyta an till åsryggsvägarna. Lokala stigar fanns mellan gårdar, men så fort man skulle förflytta sig utom bygden så var det naturligt att man använde de gamla långfärdslederna.
Dessutom, som jag nämnde, verkar gravfält från bondestenålder och framåt delvis orientera sig efter gamla vägar. Man lade ju gärna gravar på höjder om man ville att de skulle bli extra synliga, eller på andra sidan höjden jämfört med bostadshusen, lite som I Karleby. Vägen gick någonstans mitt emellan.

Våtmarker, som också utgjorde offerplatser, skapar naturlig ledande terräng och i ett område med många sjöar och myrar (och Sverige har normalt gott om dessa, speciellt i de ännu alldeles för dåligt undersökta skogsbygderna). De näs och passager som fanns kom att kanalisera vägarna, och offerplatser i närheten var kanske mer synliga än vad vi tror. En markering att man trädde in i ett område som en grupp hävdade, kanske.

I de här områdena började man sannolikt redan på jägarstenålder lägga spångar för att underlätta passage. I Norrbotten idag finns många platser där hundratals meter (kanse rentav kilometer) av spångväg sträcker sig över myrar som annars skulle utgöra ett stort hinder. De underhålls än idag, i vissa fall av lokalbefolkning och markägare.

Det finns dessutom ett fynd från Storbritannien, från bondestenålder, av en veritabel spångväg som anlades genom ett våtmarksområde.

[miklagard]

Jag brukar ju alltid hävda när man diskuterar forntiden att behovet var den avgörande faktor som ledde till åtgärder och förändring. Det gäller i allra högsta grad när man diskuterar hur vägarna kom till. I ett mindre lokalt perspektiv utnyttjade man de naturliga stigar som djuren trampat upp. Där de inte ledde rätt väg itifrån människans behov trampade man själva upp nya stigar som med tiden blev smala vägar..

Vad som framkommit av denna diskusssion av de fina inläggen från Matti och edgepal var ju att det vardagliga behovet d.v.s. jakten var det viktigaste behovet som skapade vägarna, åtminstone under jägarstenåldern. Ledande terräng skapade nyckelpositioner för jakten och blev därmed naturliga vägpassager.

I ett större perspektiv där båttransporter var omöjliga måste de lokala vägnäten ha bundits samman av framför allt handelsmän. På bondestenåldern utökades vägnätet med vägar mellan de olika bosättningarna.

När behovet att tyngre transporter kom blev det naturligt att börja klövja lasten. När detta inte räckte till började man använda vagnar. Vägarna måste då ha anpassats och förbättrats efter de nya behoven ! Mestadels av de vägfarande själva.

[Matti]

Antagligen så kom vägarna succesivt att anpassas efter behoven. Men hela tiden var åsryggarna överlägsna vägsträckningar då de i princip var färdiga naturliga vägbankar!

Dessutom så förekom handel redan under jägarstenåldern, för även om behovet av flinta i praktiken inte var absolut, så bytte man nog gärna till sig flinta vid tillfälle då det är så lätt att arbeta med. Flinta är ju förbaskat tungt, så redan när man börjar handla med det i allt högre omfattning, redan i slutet av jägarstenåldern, behöver man vägar. Ett sätt att få med sig flinta skulle ju vara att man brukade släpor som man drog själv samt hunddragna släpor.
Vi får inte glömma att människan redan sedan tusentals år hade sin kära vän Canis familliaris!

Underhåll av vissa vägsträckor gjorde nog de som bodde i området, framförallt för att det gynnade deras egen framkomlighet. Sådana saker som att spånga våtmarker och dylikt var något som man måste se över hela tiden.
Så fort man började bli bofast kom nog intresset av att underhålla vissa nyckelsträckor som man hade stor användning av men som kunde krävde lite jobb. Spångar över våtmarker och liknande passager över vadställen var nog sådant.
På det hela taget så fanns det nog tidigt en slags idé om hur sådant skulle skötas gemensamt och det är ju sådana företag som leder fram till behov av en struktur för gemensamma beslut genom en Big man, hövding, äldstes råd eller liknande.

[Yngwe]

Har diskuterat vikingatida transporter i ett annat forum i hundratals inlägg, har även djuplodat i litteraturen på jakt efter spår av vägar. Miklagård suckar säkert nu när han ser mitt namn [:D]

Några längre vikingatida vägsträckningar känner vi inte till, även om de mycket väl kan ha funnits har vi bara spår av vägfragment som i sig lika gärna kan ha varit mycket lokala. Undantaget är Skåne som har lite andra förhållanden avseende terräng och befolkningstäthet.

Vi pratar då om landsvägar alltså. Vattenvägar finns det desto mer av. Dessa erbjuer en mycket energisnål transportmöjlighet och är förvånansvärt heltäckande. Med hjälp av ortsnamnsregister och kartor kan man studera vattenvägar som mycket väl svarar mot de platser vi hittar vikingatida lämningar på. I Sverige har det framförts tvivel mot möjligheten att färdas på floder, främst på grund av de svårigheter ett par experimentiella färder bjudit på. Flodfärder över långa avstånd och förbi stora hinder är doch mycket väl dokumenterad från flera håll i världen, allt från pirater med vikingapåbrå på ryska floder till nordamerikanska pälshandelskompanier. Jag menar därför att desa expermentiella färder har fått allt för stor betydelse i synen på flodfärder i Sverige vilket medfört en begränsning av vår syn på det vikingatida samhället!