av Lasse C » 31 oktober 2003, 09:29
Jag tycker faktiskt frågan är intressant!
Vem/vilka/vad är det OK att skratta och peka finger åt, i vilka sammanhang – och vem bestämmer gränsen för det tillåtandet?
”Viking warrior lady” kan knappast vara avsedd att tas på allvar och inte ens historielösa amerikaner skulle väl (förhoppningsvis) göra det, men var närmar vi oss gränsen?
Som en parallell råkade jag i bilen igår höra på P3 och ”Lantz i P3”. Ohyggligt fånigt program, fyllt av ”Fy-[}:)]-vad-vi-är-roliga-och-alla-andra-är-töntar"-attityd [xx(]. Jag bytte kanal rätt snabbt, men inte innan jag hört deras ”roliga” utläggning om hur man ser skillnad på uteliggare och Tolkien-fans som köar för biljettsläppet. Där kom de också in på när någon av dem varit på ”någon vikingamarknad i Skåne”, och man pratade om "de där människorna som lever som vikingar!” *<i>fniss, fniss i radion</i>*
"De" (d v s sådana som vi och våra vänner) betraktades som urbota töntar och man konstaterade att ”om de hade valt att leva som smurfar i stället hade de körts till närmaste psykavdelning, men eftersom det är vikingar är det liksom tillåtet”
Med andra ord: Ur <b>deras</b> perspektiv är i princip samtliga i ”våra” sammanhang att anse som kompletta nördar och urbota idioter, och vi kan lika gärna klä ut oss till smurfar. Själva ser vi det ju på ett annorlunda sätt...
Så frågan kan ställas igen: <u><b>Vem</b></u> har ”tolkningsföreträde” när det gäller att bestämma vem/vad/vilka som är godkända skrattobjekt?
LC