Det kan mycket väl stämma Sigfuss.
Problemet för mig är att det är lätt att falla in
i etnocentricitet, dvs att man framhäver sin egen
hembygd framför andra. Just Västgötaskolan har blivit
beskylld för att vara etnocentrisk (med viss rätt).
Vad man glömmer bort är att hela vår historieskrivning
präglas starkt av etnocentricitet från Stockholm/Uppsala.
Jag gör en liknelse.
<font size="5">A H C D E F G </font id="size5">
Så ser skalan ut om man börjar på a-tonen (man utgick från
a-mollskalan från början, börjar man på c blir det C-durskalan).
Vi ser ganska tydligt att det är någonting som inte stämmer.
Hur kan det komma sig att vi har fått någonting felaktigt itutat
oss och ändå accepterat det? Jag har fått det berättat för mig
att det beror på att en munk skrev slarviga "b" och folks
respekt för auktoriteter var så starkt att man inte vågade
ifrågasätta. Sedan fortsatte det så ända tills det blev
vedertaget. Jag vet inte om det är en skröna, och någon som
har källforskat skulle säkert kunna slå mig i huvudet med
att jag har fel och bara gått på en myt.
Trots det ser jag att det borde vara ett "B".
I alla andra länder kallas "H" för "B" och det har äntligen
börjat slå igenom i Sverige också.
Det är möjligt att du är något på spåren där Sigfuss.
Men jag vågar inte ha någon uppfattning om det.
Fortsätt gärna att spåna, det är intressant!