Patronymikon kom upp i en annan tråd, men jag bestämde mig för att starta en ny.
Patronymikon, eller för den delen matronymikon (som förekommit, men mindre vanligt) är ju ett uttryck för att man definieras utifrån sina släktband. I synnerhet på landet är detta fortfarande starkare än vi kanske ofta tror!
På 1970-talet tillbringade jag ett antal somrar i en liten by på nordvästskånska kusten. Jag upptäckte där att om jag talade med någon av de äldre i byn och nämnde den vi hyrde hos med det namn som stod i folkbokföring och telefonkatalog så visste de inte vem jag talade om. Sade man däremot ”Jonsapersagunnarsapåg” – då visste de <i>precis</i>!
D v s hans far hette Gunnar, vars far i sin tur hette Per, vars far i sin tur hette Jon.
En annan illustration till detta var då jag för inte särskilt många år sedan var jag på en julmarknad i en riktigt liten by på västkusten. (Av diskretionsskäl nämner jag inte namnet) Årets Luciakandidater skulle presenteras, och för mig som ”utsocknes” blev det en ganska bisarr upplevelse! Kandidaterna själva presenterades oerhört kort, det var i stort sett bara namn och ålder – men däremot en utförlig redogörelse för släktbanden: Föräldrarna, deras föräldrar, eventuella släktband med ”betydande” bybor, o s v.
Därmed har jag svamlat färdigt och kan komma fram till själva funderingen. Jag antar att seden som sådan är hur gammal som helst, men hur såg bruket ut i olika samhällsskikt? Bland de högre klasserna får jag intrycket att släktbanden vårdades och bokfördes noga, och där verkar det ha varit norm med namn enligt formeln Förnamn+Patronymikon+Släktnamn.
Hur såg det ut bland ”vanligt folk”, i den mån man vet? Benämningar typ ”Sme-Jontes pôjk” och liknande lär väl ha varit vanliga i dagligt tal, men hur såg bruket ut mera ”formaliserat”?
LC
("Carlsahenriksaunosapôjk" [;)])