Huvudändamålet den här gången var att smida några beslag till en hissbar papingostång som ska användas vid allehanda bågskytte, men eftersom det är en synd att inte använda en god hetta till flera smiden så fick det bli några bodkins också.
Jag började med en kort bodkin, och insåg jag att jag äntligen hade börjat få häng på hur man smider en hygglig holk. Då en bra holk är grundbulten vid smidet av de mer avancerade pilspetsarna så tyckte jag att det var dags att prova nästa steg på vägen i mitt pilspetssmide: den tunga pansarbrytande spetsen.
Smidet av en vanlig kort bodkin går till så här.
Man utgår exempelvis från ett 10 mm rundjärn ca 30 cm långt. Ena änden hettas upp och plattas ut till en skedform. Skedytan rullas och formas till en kon, eller holk. Holken och tillräckligt mycket material för en spets kapas/skrotas av från rundjärnet. Man håller holken i en tång och formar spetsen. Vips är en kort bodkin klar.
Den tunga pansarbrytande spetsen ser ut som en kort bodkin, men arbetsgången är omvänd.
Om man utgår från samma rundjärn så gäller det att i ena änden först skapa tillräckligt med material för den tunga spetsen. Man värmer ena änden och slår det ned i städet, eller väller järnet, så att klumpen bildas. I princip ökas diametern på rundjärnet i den änden. Därefter formas spetsen, och sedan kapas spets, och tillräckligt mycket material för en holk av från rundjärnet. Man håller i spetsen med en tång och formar skedämnet, som rullas, och konas. Och häpp är den tunga pansarbrytande spetsen klar.
<i>På bilden ses, från vänster:
Kort bodkin, 1/2" diameter på holk
Första, misslyckade, försöket på tung spets. Skedämnet brann upp i ett obevakat ögonblick.
Tung pansarbrytande spets, 1/2" diameter på holk.</i>
Skillnaden på spetsarnas funktion är att en kort bodkins spets gör ett hål som inte tillåter holken att passera. Pilen studsar ut.
Den pansarbrytande spetsen gör ett hål som tillåter holk och skaft att passera. I teorin alltså.
Snart ska de få ekskaft, och sedan ska de testas!
/Ola
