<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by Träblås</i>
Men det "skånska" uttalet av "r" kom väl först på 1600-talet?? Från det franska hovet om källorna är rätt? Om man får tro Fredrik Gustavsson iaf.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Undra om du inte menar Fredrik Lindström? Teorin om inflytande från franskan hävdar han åtminstone i del tre av sin programserie "Svenska dialektmysterier". Införandet av ett skorrande tungrots-r (eller novation som det brukar kallas) är hursomhelst rätt nytt. I Getrud Pettersons "Svenska språket under sjuhundra år" sägs det att det började i sydvästra Skåne under slutet av 1700-talet och sedan spridit sig norrut och finns nu i större delen av Skåne och Blekinge, samt delar södra Halland, Småland och Öland. Det finns också en blandform s.k. "västgötaskorrning" där bakre r används i början av ord och då ljudet är långt.
Precis som alla andra dialekter har skånskan kvar ålderdomliga former (s.k. relikter), men också många novationer. Flertalet av både relikter och novationer har skånskan gemensamt med själländskan (t.ex. den medeltida klusilförsvagningen där p, t, k blir b, d, g, som att "mat" blir "mad"). En del novationer, såsom tungrots-r är dock egen (eller åtminstone finns det ingen angränsande dialekt som har det). En annan novation är sekundära diftonger (alltså inte primära diftonger vilket är ett arv från fornsvenskan) där långa vokaler får diftongiskt uttal ("ben" blir "bain"), vilket också finns i angränsande landskap. Intressant nog är det ovanligt i de södra delarna av Skåne och danskan saknar ju i stor utsträckning den typen av diftonger.