Historiska Världar

Pansar - stoppad jacka

Det framstår som klart och tydligt att användandet av rustningar i tyg, här i Norden ofta kallade "pansar", har varit utbrett vid sidan av rustningar i järn. Det finns dock nästan inga bevarade sådana jackor, och de som finns är svårtolkade eller omgjorda redan i historisk tid, vilket gör tolkningen svårare. De historiska källorna har också de en förvirrad terminologi där samma plagg kan refereras vid olika namn på olika ställen i texten.

Under århundradernas lopp har termerna bytts ut och förmodligen också betytt olika saker. När vi idag talar om en gambeson eller en aketon i reenactmentsammanhang, kan medeltidens skrivare ha refererat till jack, brigandine, gambeson, pourpoint, vapenrock eller just pansar, för att nämna några exempel. Idag vet vi inte riktigt vad som avsågs med dessa termer, men det är tydligt att några av dem inte användes i kombination med andra rustningsdelar och att några av dem var stoppade, flerlagrade eller hade insydda järnplåtar eller hornbitar.

Detta pansar är sytt i (i ordning) linne, mellanfodring av grov lärft, ett tjockt lager råbomull (på sina ställen 20 cm), grov lärft och slutligen (innerst mot kroppen) linne. Bomull var inte så vanligt i kläder i allmänhet, men förefaller ha använts i sin råa form och som inslag i billiga tyger, i sammanhang där man talar om flerlagriga tygrustningar används ofta ordet "fustian" vilket idag brukar tolkas som ett tyg med linne i varpen och bomull i inslaget. Den råa bomullen är inte jämt fördelad över plagget, utan är tjockast på ryggen och över bröstet.

Många gånger ser man försök att återskapa en gambeson eller tygrustning där man först syr kanaler som sedan stoppas med tygspill eller hästtagel. Detta finns det inga belägg för i historiska källor, tvärtom så är "kanalerna" eller rutmönstren som sömmarna också kan bilda, ditsydda för att hålla ihop det mellanfodrande materialet. Annars hade materialet, i det här fallet bomullen, hamnat i en tjock korv längst ner på plagget. Det säger sig också självt att en kanal som är sydd innan stoppningen inte ger mycket skydd, det är inga problem för en pil eller ett svärd att komma igenom de tre-fyra lager tyg det kan handla om. En korrekt sydd tygrustning är däremot som starkast just i sömmen.

På ryggen ser man tydligt hur 1400-talets modenyck att mannens jacka ska se ut som timglas har slagit igenom i soldatmodet, man har låtit sömmarna mötas vid ryggslutet, för att sedan spridas igen. Faktum är att detta gör plagget extra starkt just i veka livet där man är som mest sårbar.

Den lilla läderbiten som är fastsydd på kragen ska hålla fast remmen till ett hakstycke, det finns liknande läderöglor på ärmarna för stålvantarna.

Puffarna på axlarna är av typiskt burgundiskt, engelskt eller franskt senmedeltida mode. Idén till puffarna, som ursprungligen förefaller komma sig av den stötdämpande effekten de har på vapentröjor, spred sig till det civila modet på det sätt som skett så många gånger förr och senare.

Förslutningen på detta Pansar är med remmar genom parvisa nålögon, men historiskt sett förefaller snörning med en rem vara vanligast. Det är förmodligen också säkrare då det är svårare att ta sig igenom en hårt snörd rem med en dolk eller stickvapen, än att peta in den i glipan mellan snörningshålen på det här plagget.

På grund av mängden material och den hårda packningen väger den här jackan nästan fem kilo, och är ganska styv. Troligen var de historiska motsvarigheterna lite tunnare i fodringen, lättare och enklare att röra sig i.

Ett alternativt sätt att konstruera tygrustningar nämns i The Household Accounts of Sir John Howard: "Och den 24 januari [1464], bad jag tröjmakaren i Holte att göra mig en stridströja, med två stycken på framsidan med 19 lager vit fustian, och fyra lager linne, och ett lager svart fustian att sätta på utsidan; och för baksidan 16 lager vit fustian, fyra lager linne och ett lager svart fustian att täcka de övriga med, och för ärmarna ett lager svart fustian, och sex lager vit fustian, och två lager linne." [min fria översättning].

Och ytterligare en referens nämns i Louis XI av Frankrikes ordinanser (1461-1483):

Ytterst ska de nämnda pansaren ha 30 eller minst 25 lager tyg och hjortskinn; de trettiolagrade med hjortskinnet ska vara i tyg som har använts och blivit följsamt, eftersom det är bäst att använda till detta, och dessa pansar ska göras i fyra stycken. Ärmarna ska vara lika starka som kroppen, med undantag för lädret, hålet för ärmen måste vara stort, och ärmhålet ska placeras nära kragen, inte på axelns ben, så att det blir brett under armhålan och fylligt under armen, tillräckligt rymligt på sidorna nedanför. Kragen ska vara som resten av plagget, men inte för hög baktill för att ge utrymme för Saladen [hjälmen]. Pansaret ska snöras i framsidan, och under öppningen ska det finnas en lös bit lika tjock som plagget själv. Pansaret blir säkert och bekvämt, om man bär en ärmlös och kraglös vapentröja under av två lager tyg, som bara är fyra fingrar bred på axeln, som man sätter fast hosorna i. Då ska bäraren flyta, som det känns, i sitt pansar, och känna sig ledig, ty aldrig har någon sett ett halvt dussin men dödas av stick eller pilar i denna typ av pansar, särskilt inte om de är trupper vana vid strid. [min fria översättning].

Som ni kan se i texten omnämns även västen som bärs under pansaret, och att plagget inte bör sitta för hårt.

På S:t Urusula-relikvariet finns den här bilden av ett liknande pansar:

Slutligen ett av de få original som detta pansar är baserat på, troligen från första halvan av 1400-talet och avsett att bäras under ett harnesk - alltså inte en tygrustning, utan snarare en vapentröja. Denna jacka finns i Holstentor museum i Lübeck i Tyskland.

En trolig rekonstruktion av denna borde se ut ungefär så här: